Falsk farfar

Sedan vi sist hördes av har någon frågat hur jag kan lämna ut min son så hårt. Jag förstör ju alla chanser till en återförening. Som jag skrivit i ingressen till mina bloggar så har jag slutat att skämmas. Jag har resonerat med många människor under många år och kommit fram till att jag inte har gjort någon handling i upprinnelsen till hela den här missmodiga historien som ska bestraffas på detta sätt. I synnerhet som han inte vill komma fram med vad jag har gjort som han tagit så illa vid sig av. Detta hans ställningstagande togs för snart trettio år sedan. Han har vid våra få träffar under denna period iskallt iakttagit mitt beteende för att lugnt och bestämt kunna avslå varje försök från min sida att få en försoning till stånd utan motivation.
Jag har även lagt ut trevare till min dotter om att återta kontakten oss familjer emellan. Men det har alltid komplicerats så till den milda grad att nöjet blivit förstört och försöket gått i kras. Senast var det vid dopet av hennes nu 18 årige son. I kyrkan går det lugnt och städat till men sedan ska vi förflytta oss till en samlingslokal i vilken en lättare förtäring skulle intas jämte kaffe. När vi intagit en plats vid ett av borden så kom sonhustrun fram och trängde sig förbi min hustru med sin dotter på armen och sa "Det här är ditt barnbarn". Min hustru förstod innebörden i hennes agerande och  kände sig enormt åsidosatt. Eftersom hon inte är helsvenskt flat så sa hon ifrån högt och bestämt. Vi blev raskt av vår dotter och hennes man placerade vid ett annat bord, där vi inte störde deras jämnåriga kompisar som ju väldigt gärna vill hänga ihop grupp vis. Turligt nog kom min tidigare svåger och hans ex med de två sista grabbarna att sitta vid samma bord så det gick några timmar. Det andra barnbarnet hade lärt sig att gå och struttade runt på golvet som små barn gör. Då ropades hon in igen med att hon skulle gå antingen till farfar eller till farmor den som satt liksom närmast i förhållande till var barnet befann sig. Det var självklart inte jag eller min hustru som avsågs  utan min ex med manligt sällskap. Jag sökte kontakt med min son på nytt och försökte få honom avsides vilket han gick med på. Eftergifter var han inte intresserad av att diskutera och när så hans fru dök upp och la sig i samtalet på den moten att han hade ingen anledning att gå avsides med mig för att diskutera något som inte var aktuellt.
Så gick tiden fram till öppnandet av presenterna till dopbarnet vars mor öppnade paketen som hennes mor valde att ta ifrån bordet. Vid ett speciellt paket i början äskades extra tystnad. Det var från barnets mammas morfar. Mannen ifråga hade då vari död i två år.

Efteråt har jag undrat många gånger över varför X ( min exfrus nuvarade manlige sällskap) inte kunde nöja sig med att vara sig själv utan nödvändigtvis ikläda sig min roll och falskeligen låta sig kallas farfar och kanske även morfar.
Likväl det var ett av mina och min hustrus tafatta försök att att komma sams med min dotter. Något mer hände inte efter detta utan det rann ut i sanden som flera tidigare och senare försök.
Jag förstår dock nu att sonen anser sig ha tagit över rollen som den som styr familjen och det vill han fortsätta med och göra själv. Hans fråga, vid ett telefonsamtal ett par år efter ovannämnda dop, om vem som skulle vara familjens överhuvud om vi skulle kunna förenas på nytt. Men JAG måste kvalificera mig först. Blir nu lättare att förstå. Det har gått bra för honom i arbetslivet så hans syster och mor "måste" tycka om honom och låta honom bestämma. Vilket tillfredsställer hans egoism. Frågan är bara Vem bestämmer hemma hos honom?

Ny start från nya vinklar

Det har hänt mycket sedan senast vi hördes av. Jag har fått en massa saker förklarade för mig som jag grunnat på de senaste 15 åren. Mycket skedde av en slump som det vanligtvis brukar göra. Artiklarna i DN gav inspiration till mig och till en hel del andra i denna sak drabbade personer. Kontakter togs via facebook om Forum för Mor och Farföräldrar och för min kännedom fick jag vetskap om en förening i Finland och en i Gästrikland med omnejd. Problemet är således inte enbart ett Svenskt utan troligen Skandinaviskt. Eftersom vi har gått igenom samma process från landsbygd via industrisamhälle till det nuvarande tjänstemannasamhället. "Den glädjande folkvandringen" som Gunnar Sträng uttryckte det när Norrlands inland avfolkades, splittrade familjerna som fram till dess bott väl ihop samlade i små byar och orter. Människor har fått lov att anpassa sig till det nya levnadssättet på gott och ont. En sak som inte har hängt med i lika stor utsträckning är samlevnads processen. Vi bryter upp förhållanden i mycket större utsträckning än tidigare  Finns det inga barn så är det väl OK. Är dock barn inblandade så är det dom som drabbas allra värst. Dom har inte bett om att denna situation ska hända. Dom önskar inte att bli tillhyggen i en hysterisk debatt om vem som bröt mot vad i konflikten mellan de vuxna ansvarstagande föräldrarna. Dom önskar inte heller att bli mål för en vårdnadstvist och utsättas för lögner och skrämsel av de vuxna. De två som dom helst vill vara trygga tillsammans med.
Problemet som vi tycks ha mest gemensamt är socialens ointresse för att sätta sig in i barnens situation. I övervägande del tar de ställning för kvinnan och ser till att denne får ut det mesta av skilsmässan. Samt vårdnaden om barnen gärna enskild sådan. Varvid maken och hans/hennes släkt kan skärmas av och glömmas bort.
I mitt eget fall hade vi delad vårdnad så att jag fick grabben medan hon självfallet tog hand om den nästan 5 år yngre flickan. Hela vår samvaro hade ju gått ut på att flickan var hennes medan hon inte tyckte om sonen. Han var för lik mig (till utseendet). Så levde vi sedan i 5 år så när som på en månad.
Han hade blivit 21 år och hon var nu 15 år. Då träffade jag min nuvarande fru med vilken jag fick en son ett och ett halvt år senare. Nu så hade min ex fått klart för sig att träffa min nya kärlek stod utanför hennes möjlighet. Då kopplade hon på det hon systematiskt hade jobbat på i många år under vår tid tillsammans och efter det vi flyttat isär.
Jag sökte efter ett par år hjälp av familjerådgivningen i nordost sektorn. De var villiga att hjälpa till. Den manlige rådgivaren ställde upp på att sammankalla barnen, deras mor och mig för att barnen skulle få möjlighet att fråga oss om vad som skett eller snarare varför det skett.
Mötet blev en katastrof!!!!! Hon skjutsade barnen i sin bil och därifrån likaså. För att hon inte skulle känna sig ensam och tillspillogiven hade jag tillåtit min rådgivare att ta med en kollega till honom. Denna var en kvinna som vad jag förstår nu efteråt hade tagit kontakt med mitt ex för att höra hennes historia. När jag på mötet fick redogöra för min upplevelse av den uppkomna trista situationen. Blev jag bryskt avbruten av denna kvinnliga familjerådgivare hon sa högt och tydligt "Bull shit". Hon hade sålunda fått sig till livs att min nuvarande fru var 20 år yngre och att jag hade lämnat min familj i sticket. Jag var klassad som gubbsjuk. Det blev som ni kan ana inga fler besök hos den familjerådgivningen.
Ytterligare ett antal år senare försökte jag på nytt ta kontakt med min son efter giftermålet. Jag hade talat med Svenska Kyrkans familjerådgivare i församlingen och hon var beredd att hjälpa till. Han var inte ovillig att ställa upp han kom tre gånger på samtal. Men han sa inget som kunde leda framåt. Vid det tredje besöket så tappade kyrkans representant lite grann på sitt tålamod. Efter att jag vädjat och bett om att han skulle säga vad som jag hade gjort fel och inte fick något annat svar hela tiden än "att det ska jag veta". Då bad även hon sonen att hörsamma min begäran och svara ifall dessa samtal skulle kunna leda till ett positivare resultat. Han svarade inte henne heller. Sammankomsten avslutades med att han gick före mig. Jag tog mig ifatt honom vid bilparkeringen och försökte få en avrundning av kvällen som kunde vara acceptabel. På instrumentbrädan låg det en bunt visitkort med hans förnamn på men hustruns efternamn. På ett så slumpartat sätt fick jag reda på att han bytt bort sitt efternamn.
Vi lägger till 10 år. Jag har efter efterforskningar hos husläkare tagit reda på att man kunde ta kontakt med sociala myndigheten i hans hemkommun. Sagt och gjort, Jag redogjorde för mitt problem att jag hade två barnbarn det äldsta 10 år gammal som jag aldrig hade fått träffa eller se. Dom hade fråntagits rätten att få träffa sin farfar och sin biologiske farbror. För även han hade suddats bort från släktträdet. Dom lovade ställa upp som samtalsledare utifall att jag kunde få honom dit. Jag upplyste min nu 45 årige son att sociala myndigheten skulle kunna vara deltagare i ett samtal så att vi kunde reda ut denna sorgliga historia. Han fick telefonnummer och namn på personen ifråga och uppmanades att ringa upp henne. Efter tio månader och upprepade påstötningar från min sida gjorde han det. Varpå en glad tjänstekvinna ringde och sa att han tagit kontakt och lovat att samtal skulle komma tillstånd men att vi skulle klara av det själva utan hjälp. På den vägen är det.
Det sociala systemet har helt passat hans läggning. Att styra, dominera, vara översittare. Detta är min erfarenhet av socialen. De historier jag idag får höra om socialens ointresse för hela familjen och särskilt barnen hör ju forntiden till. Jag kommer att återkomma efter morgondagens möte i FMF.

En trevlig lunch!

Hej och välkomna åter efter (var det sommar) uppehållet. Jag var i dag ute på Lidingö för en promenad på Lidingöloppets bana. När vi passerade Långängens gård passade vi på att ta in där för intagande av en välsmakande lunch. En stund efter oss så gjorde ett par yngre herrar entré tillsammans med en mycket äldre dam som sedermera visade sig vara deras farmor. En konversation hölls i gång och av den framkom att bröderna tidigare på dagen varit hemma och hjälpt sin farmor med arbete i hennes trädgård. När  sedan detta var utfört så tog dom henne med sig hit för att bjuda på lunch. Farmodern åt med god aptit allt som var på tallriken till barnbarnens förvåning. "Det har jag fått lära mig när jag var ung att man skulle göra" sa farmodern då. Så ville hon betala det hela men barnbarnen fick övertyga henne om att det var dom som redan hade betalat. Så allt var klart. Det var så vackert och så rörande att höra dessa ynglingar, i jämförelse med den äldre damen, konversera och på så sätt få reda på hur farmodern levde sina dagar, vilka rutiner hon hade och hur pass väl hon mådde.
Jag kom osökt att tänka på en utav vårens bloggar om gener och präglingar.
Här var det ett par ynglingar som förmodligen hade tillbringat mycken tid tillsammans med farmodern i sin barndom. Det hördes på värmen i deras röster hur mycket dom respekterade henne för det hon stod för och vad hon hade gjort för dom när dom var små och behövde hennes hjälp. Det var verkligen ett par väluppfostrade grabbar som verkligen tog sig tid att se till att den gamla i lugn och ro fick njuta av stunden tillsammans med sina barnbarn. I sanning en fin upplevelse även för oss. Jag tänkte på min gode vän som aldrig haft en chans att komma i närheten av sina barnbarn och kunnat få tillstånd sådana här spontana och givande sammankomster med dom. Inte så att han inte försökte att fostra sina barn men vad man kan ana sig till motarbetades han hela tiden av sin partner som gjorde sig själv populär genom sitt agerande i motsatt riktning. Så har det sedan blivit så illa som det nu är. Men hon var väl missnöjd redan ifrån början av deras förhållande och lät det gå ut enbart över honom. Genom att genera och förnedra honom allt vad hon kunde. Baktala honom för sina barn. Vända allt han gjorde för dom, emot honom. Detta måste ha pågått hela deras samlevnad. Vad hon än lovat på heder och samvete var enbart ljug och lögnerna måste ha staplats på varandra i en oändlighet. Så blev det inte så snälla barn som så fostrade sina barn så att dessa kunde bjuda sin farfar på en trevlig lunch efter det att dom hjälpt honom med arbete i hans trädgård.
Han har berättat för mig att han periodvis fick ha hand om veckosamtalen med sin hustrus farmor. Hennes far eller mor som fanns tillstädes de flesta gångerna ville inte veta av henne eftersom hon upplevdes ha ställt krav när dom var unga på 1940 talet det vill säga för 30 år sedan ungefär när detta med samtalen ägde rum. Så genen med långsinthet har tydligen gått i arv liksom den med egenkärleken på mödernets sida. Det var gammelmormors familj som gällde och denna person framställdes som en ängel trotts att hon, som han har uppfattat det, aldrig uppskattade sin yngsta flicka vad hon än gjorde för att få ett erkännande från henne. Det är ganska patetiskt ifall det förhåller sig på det viset.
I alla fall så har dagen varit givande. Det finns hopp om att alla barn inte blir ifråntagna ena halvan av släkten. Fast vad som hade skett utifall fadern i detta fallet blivit skild ifrån barnens mor endera genom dödsfall eller skilsmässa vet man inte. Det är där problemen för barnbarnen startar liksom för den ena halvan av den tidigare släkten. Det är då som man får reda på att släkten kan vara värst.

Traditioner.

Midsommarhelgen är minst sagt lika viktig och traditionsbunden som julen. Jag tänker då på alla som varit med och deltagit i sommarfesten på landet hos någon gammal släkting. Ett ställe som övertagits av yngre släktingar som fört traditionen vidare. Själv minns jag när jag som barn firade midsommar med andra barn som var tillsammans på sommarkolloni. Detta skedde vid två tillfällen. Ljusa, soliga och glada tillställningar. Dessa har jag sedan försökt att föra vidare i mitt släktled så långt det sig lät sig göras. Varje gång som jag nu ser staden avfolkas dagarna före den stora festen så tänker jag på alla de barn som av olika anledningar plötsligt blir berövade den glädjen som dom så väl behövde. Skillsmässor, dödsfall och släktfejder händer och det blir plötsligt inte så som man var van. Ett stort tomrum myger sig på och saknaden och tomheten upplevs som kollosal.
Midsommar är i stort större än julen eftersom man kan vara ute och leka i värmen (mestadels). Hela släkten kan deltaga. Fastrar, mostrar, kusiner, barn och barnbarn. Detta klarar inte julen som därför har blivit mera en familjehögtid. Ett litet släktträd jämfört med det stora sommriga.

Av det skälet har vi blivit mer uppmärksamma på hur våra barn klarar av svårigheter som inträder i deras liv. Det är inget ovanligt att barnen slussas från det ena julfirandet med julklappar till ett annat. Om det räcker med det. Min dotter uttryckte det en gång som att det var synd om hennes pojke som bara firade en jul medans flera av hans klasskompisar hade fyra. Hon såg några år senare till att fixa honom tre.

Som sagts ovan så blir det svårt att på liknande sätt klara av ett avbrott i det traditionella midsommar firandet. Barnen blir fast på ett ställe. Kusiner som man sett fram emot att få träffa finns inte längre där. Farmor, farfar, fastrar och farbröder saknas likaså. Gäller även mor dito. Är man sedan inte med den förälder vars släkt härbärgerade festdeltagarna tidigare så ingår även ett byte av miljön. Det vill säga ny plats för festen. Säktträdet är med ett jättehugg halverat.

En annan sommartradition som tilldrar sig större och större intresse är politikerveckan i Visby.
Även om den blir mer och mer kommersiell för varje år.
Nytt för i år var att BRIS deltog med möten och symposium på barnrättstorget. Där dom framförde önskemål om barnens rätt i samhället. Man påpekade bland annat att när pressen publiserar frågor som rör barns väl och ve så är det endast två av hundra som tillfrågas som är barn.
Själv är jag ingen vän av att man i livsmedelshandeln, tapetaffären eller byggvaruhuset nödvändigtvis måste fråga tvååringen vad han/hon inte hen tycker. Men kanske ska man i sammanhang som bostadsområdens ombyggnad även ta hänsyn till och därför fråga även 10 till 15 åringar om deras synpunkter på saker som kan bli bättre för alla där boende.

Det som jag upplevde som att det saknades där var disskusioner om alla barn som på olika sätt berövas den ena halvan av sin släkt. Svårast måste det ju vara för de som i medveten ålder från låt säga 3 till 4 år plötsligt blir berövad på antingen sina far eller morföräldrar. Får höra otäcka osanningar om hur de har blivit felbehandlade och dessutom tvingas att ljuga av rädsla för att annars inte veta vart dom ska ta vägen och vem dom ska få mat av.
Det är där som Forum för mor och farföräldrar har en uppgift att fylla. Informera om detta problem som växer för varje år. Tanken är väl att försöka förankra denna fråga hos Bris som drivs av yngre människor till vilka sammhället kan lyssna och inte bara gamla pensionärer som utsatts för detta och däför vill varna efterkommande att inte göra samma dumhet.
Föräldrar som på detta sätt fråntar sina barn rätten till sina far eller morföräldrar med tillhörande släkt har helt missuppfattat sin uppgift i livet. Dom tänker i alla fall inte på sina barns bästa utan enbart på sitt eget. En gammal, i sammanhanget, betydelselös och bagatellartad meningsskiljaktlighet får förpesta livet sedan för generationer framöver. Till glädje för vem????

To bee or not to bee.

Hej igen, nu inför EM fotbollen kommer jag att tänka på vad långt man kan komma med en smula talang, envishet och med ett bestämt mål framför sig. Målet att bli bra i det jag helst vill göra. Jag tänker då på ungdomar eller rättare sagt barn som i tolv års ålder bestämmer sig för att bli bra, att bli stjärnor i sin fritids sysselsättning. Jag tänker på Björn Borg, Carola, Sebastian Larsson, Iniesta bland andra. Björn nötte på garagedörrarna i Södertälje så att grannarna tyckte det var skönt att han tog sig för att resa runt i ATP cirkusen med tennisrackets och serietidningen Buster. Han skulle bara bli bäst. Vi vet hur det gick. Carola började även hon tidigt i Adolf Fredriks musikskola med ett mål för ögonen att bli soloartist i popsång. Seb. växte upp i Eskilstuna där han var lovande junior i vardande. Han fick tillsammans med två andra åka till Arsenal i London och visa upp sig. Han övertygade dom och fick ett erbjudande att komma dit och studera i deras regi samt träna fotboll. Den fantastiska högerfoten han har i dag har kostat många, många träningstimmar med slit och svett. Han var fjorton år gammal när han gav sig i väg själv till London. Iniesta är väl i dag mest känd för att ha avgjort VM finalen i fotboll 2010 med att slå in det avgörande 1-0 målet. Han lämnade sin familj på landsbygden tolv år gammal för att ansluta sig till Barcelona. Den som lovade att hjälpa honom till rätta var den två år äldre nuvarande målvakten Victor Valdés. Vad har dessa gemensamt förutom den bestämda uppfattningen om att bli bra om inte bäst i sin profession. Jo, samtliga älskar sina föräldrar och familj. Det är denna kärlek som hjälpt dem med kraften att lyckas med vad dom företagit sig.

Hur bli det då när man kommit över tonåren och då bestämmer sig för ett destruktivt mål. Hur kan någon ens komma på tanken att åsidosätta sina föräldrar. Fast jag råkat ut för detta så har jag ingen förklaring. Konfirmerad som vi båda är så har vi fått lära oss att kristendomen är förlåtandets budskap. I bönen Fader Vår står det " förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga är". 

Detta hände när mitt tredje barn föddes. Min äldste försökte dag 1 på icke besökstid få kontakt med mor och den nyfödde halvsyskonet. Men det fick han inte för personalen på avdelningen. När jag kom dit var han således redan på plats. Jag blev överraskad och samtidigt glad för hans visade intresse. Min hustru blev lika överrumplad hon över hans visade intresse.
När besökstiden var över så bjöd jag med honom till Svärmor på middag jag var bjuden till. När det där kom fram att jag först hade ringt till barnets mors mor och talat om nyheten. Blev det först alldeles tyst. Sedan sa det äldre barnet. "Varför ringde du hennes mamma först och inte mej"?  Dagen efteråt så träffades vi på nytt på BB. Fast i dag skulle vi gå åt skilda håll efteråt. Det som sades då var bara så häpnadsväckande " Jag känner att jag hädanefter kommer att behandla dig som en ytlig bekant med fru och barn".
Hade han tagit så illa vid sig att jag ringde svärmor för honom? Jag ville inte tro det. Därför fick han äran att bara fram den lille till dopet. Vilket han gjorde tillsammans med sin syster. Efteråt lyckades han på bjudningen säga något till min hustrus väninnas mamma som gjorde henne så pass arg så att min fru blev förvånad. Vad han sagt vet vi inte men efter en kort tid så började han agera som han sagt på BB. Och så har det varit de senaste tjugosex åren. Jag är väl inte ens att betrakta som en ytlig bekant längre. Vad som är mellan oss är en sak men det som han har gjort med sina barn är värre.
Egenmäktigt så har han tagit ifrån dom en riktig kännedom om sina rötter. Det kan inte vara en lycklig människa som handskas med sina nära på det nedlåtande sättet under så lång tid. Jag tycker synd om honom och hela hans familj som är så illa drabbade av hans och hans dåvarande rådgivares dåliga omdöme. I hans val av mål för framtiden fanns ingen kärlek, värme och empati, enbart en önskan om självuppfyllande egoism.
Var det att jag ringde min min hustrus mamma först som är utlösaren till denna tragedi i flera akter. När han föddes så var mormor den jag först ringde till, minuterna före det jag ringde min mamma. Jag tror att alla icke självupptagna män gör likadant.

Fadderskap i nutid.

 I dag ser jag i Aftonbladets nätupplaga en notis angående Estelles kommande dop rörande faddrar.
Jag citerar:" I dag har en fadder inget formellt ansvar och det är inte juridiskt bindande. De fungerar som dopvittnen och förväntas finnas i barnets liv som ett extra vuxenstöd och ge presenter på födelsedagar, högtider, konfirmation och student.

Jag vet inte när detta ändrades men redan när vår son föddes så var vi inne på denna linje. Detta eftersom vi så gärna ville att mina barn i det tidigare äktenskapet skulle få äran att bära fram sitt halvsyskon. Dom var bara 17 respektive 22 år gamla. Så att lägga på dom ett ekonomiskt ansvar i den åldern var inte avsikten. Utan just det som antyddes ovan. Dom skulle få äran att bära fram sin halvbror. Samtidigt att på så sätt känslomässigt engagera de vuxna barnen i det lilla, nyfödda.
Jag visste då att min ex sökte anledningar, i allt som rörde mig och mitt engagemang med våra barn, till att förstöra varje försök av mig att försöka få en normal kontakt. Eftersom hennes mål tydligen har varit att skilja mig totalt från allt samröre med barnen så utgick hon så klart ifrån att jag ville göra detsamma. Detta har aldrig någonsin varit mitt mål. Eftersom jag resonerar som så att alla barn har rätt till båda sina föräldrar. Att de vuxna inte kan samsas och hålla ihop familjen ska på intet sätt drabba barnen mer än absolut nödvändigt. Det bästa jag hört i den vägen var att barnen fick bo kvar i sin bostad och att föräldrarna bodde där med dom var annan vecka istället för att barnen ska rivas upp stup i ett och bo på två håll. Dom har inte bett om att det ska bli på det viset.

Att det vart viktigt för oss att sonen bar fram var den att han på BB lät halvt om halvt informera oss om att han hade för avsikt att i fortsättningen behandla mej så som en ytlig bekant.
I dag är jag inte ens det!!! Alla mina försök till att komma till tals för att normalisera vårt förhållande har iskallt avvisats av båda barnen. Hon föredrar att ställa upp på sin helbror och mamma.  

Som alla nu säkert förstår så har uppvaktningar, på födelsedagar, högtider, konfirmation och student inte skett med någon av sina faddrar/halvsyskon närvarande.
Jag tror inte att Estelle kommer att drabbas på detta bedrövliga vis utan tvärt om mötas av trygghet, glädje och kärlek av sina faddrar för all framtid.

DNA + eller - ?

Har funderat på min väns upplysning, i ett tidigare blogginlägg, om att han hotat med att vilja göra ett DNA test på sitt yngsta barn. Det blev avslag på denna begäran. Ett par år senare återkom han  med en personlig förfrågan om detta hade blivit besvärande för barnet. Om så skett var han villig att bekosta ett test för att bringa klarhet och så att alla skulle vara nöjda då framför allt barnet ifråga. Vetskap är alltid bättre än antaganden eller ovisshet. Han fick avslag även denna gång. Barnet visste med bestämdhet att han var fadern men att hon inte längre ville bli störd utav honom. Han önskades upphöra med att söka kontakt. Konversationen skedde via sms och avslutades med "Hälsningar".

Funderingarna har handlat om hur jag som frånskild mamma till två barn skulle ha hanterat frågan.
Min frånskilda man tar upp ett verkligt känsligt och för mig kränkande ämne. Att han inte skulle vara far till vårt nu nästan 40 åriga barn. Sådant kan bara bemötas på ett sätt enligt mitt förmenande, attack.
Jag skulle ha accepterat förfrågan. Bett barnet att ta testet. När sedan resultatet kom med det för mig självklara beskedet att han var fadern skulle jag ha täppt igen munnen på honom för gott. Allt vad jag ditintills hade sagt skulle vara sant som i kyrkan även om så inte skulle vara fallet i verkligheten.

Nu måste jag ställa mig frågan: Varför gjorde inte hon det? Vad var det som gjorde att barnet ifråga inte gjorde testet. Vem avrådde så bestämt två gånger. Modern, eller den nästan fem år äldre brodern. Var det han så kan väl han knappast veta någonting om det verkliga förhållandet. Bara det han i hela sin livstid blivit intalad till att tro utan att någonsin ha ifrågasatt sanningshalten.
Kan man bara förlita sig på vad en dessutom ifrågasatt part i målet säger? NEJ. Men en del tror visst det. Man har ju 50% chans att det är rätt vill dom inbilla sig, för veta hur det förhöll sig får dom ju aldrig veta.

Han säger att frågan till barnet i och för sig inte var oberättigad. Detta eftersom det var en turbulent tid. Han hade nyligen fyll 29 år när barnet föddes. Men sedan sonen föddes drygt fyra år tidigare så hade mycket hänt. Somt på gott men mest besvikelser och ont. Men det framgick inte då, eftersom han arbetade på att få en som man i dag föraktfullt kallar kärnfamilj. En lycklig sådan. Men, men.... han ville väl inte se de negativa tecknen.  De beslutade sig för att försöka få ett syskon till sonen. Vilket skedde till alla inblandades uppenbara förtjusning. Familjeläkaren var hemma och gjorde en undersökning. Tidpunkt till nedkomst fastställdes allt var frid ock fröjd. Plötsligt en dag när maken var på arbetet fick han besked om att hans hustru tagits in till Kommunens sjukhus med befarat missfall. Detta var i tredje/fjärde månaden. Läkaren liksom övriga var förtvivlade. Inte minst mannen.
När hustrun sedan kom hem så sa hon bara kort att läkaren sagt till henne "att en del tror att dom är med barn". Det skulle således ha varit en vanlig menstration som fått läkaren att rekvirera ambulanstransport. Han frågade aldrig mera om vad som hon trodde att det var. Vilken läkare som hade haft rätt.

Det blev så småningom ett barn till. Det barn som han sedan nästan 40 år senare hade starka tvivel på om han var dess fader. Men många turer hade då hunnits med som berättigar frågan. Redan som 30 åring nödgades man flytta från huset till lägenhet på en ort belägen längre bort från svärföräldrarna som uppgavs som skäl. I själva verket ville han inte bo kvar längre i det lilla samhället på grund utav hustruns leverne som skulle dra vanära över hela familjen om det fick fortsätta obehindrat.

Ett DNA test behöver inte betyda att någon åker fast för något. Det kan lika väl betyda att någon annan åker fast och att man istället frias. Det är nog bland det bästa som hänt i dessa fall. Vad gäller ifrågasättande om vems barn det är i en vårdnadstvist eller otrohetstvist.

Facebook noja.

Hej igen,
ursäkta att det dröjt så länge sedan sist. Jag har varit upptagen med årsmötet i Forum för mor- och farföräldrar. Ett forum som arbetar med att förbättra möjligheten att få tillstånd ett samarbete mellan far och morföräldrar där saken har kommit snett i samband med en skilsmässa, den ena partens frånfälle liksom ett brutet samboförhållande med barn inblandade.
Att lappa ihop ett förhållande liknande det jag refererat till tidigare är att hoppas för mycket. Det vi talar om är en lång process inom socialförvaltningen, regering och riksdag. Kanske våra barnbarn en dag kan komma så långt att den egenmakt som en förälder utövar mot sitt barn genom att förhindra detsamma att få träffa båda sina mor och farföräldrar förhindras och att de äldre kan föra till rätten klagomål på detta synnerligen egenmäktiga förfarande.

Detta är en anledning till att min gode vän har betänkligheter vad gäller att vara medlem i forumet. Det som hänt honom sedan vi senast hörde av varandra är en helt osannolik  historia. Han berättar:
Jag fick för mig att gå med i facebook dels för att öppna upp min kommunikation med mina gamla kompisar samt mina nya boulevänner.
När jag sökte runt lite upptäckte jag att mina barn och barnbarn fanns med där. Till de myndiga barnbarnen ställde jag en vänlig fråga utifall de ville bli vän med mig. Sedan så förde jag över ett foto på min äldste son till min yngre med ett meddelande om att detta var hans halvbror. En halvbror han inte sett på 20 år och som dessutom bar fram honom på hans dop.
Men nu gick den äldre i spinn. Allt försvann från min facebooksida och var borta i flera timmar. Sedan när det återkom så var allt som gällde honom, hans syster, deras barn och deras mor mörklagt. Det fanns ingen möjlighet till att längre se vad de ville förmedla via facebook.  Barnbarnen klickades på ej knappen och försvann likaså. Järnridån hade slutit sig kring den delen av min släkt. Jag minns väl när vi var tillsammans att jag vid flera tillfällen sa att världen är större än deras villatomt. Den finns utanför staketet. Det som nu bekymrar mig är vad det är för fasansfulla historier dom berättat för barnbarn och bekanta om mig. Vad är det jag har gjort eller inte har gjort. Häromdagen slutligen så visade det sig att dom även nu har fått dotterns nuvarande sambo att dra för gallret för sin facebooksida och stänga mig ute. Vad har han fått sig till livs om mitt leverne. För det kan väl ändå inte vara så illa att mina barn på eget bevåg stängt mig ute från hans sida. Då kan vi tala om egenmäktigt förfarande. Verkligt olagligt intrång.
Frågan tål att ställas eftersom uppförandet från sonen i första hand liknar sjuklig förföljelse och verkar kunna ta sig vilka vägar som helst.
När vi vid sjösättningen utav hans båt för ett par år sedan ville visa vår vilja till att umgås genom att komma ut med kaffe och en tårta för att fira hans födelsedag som var just den dagen.Efteråt fick jag höra att hans ovilja att ta emot det erbjudna besöket var att han kände sig hotad.
Hotad till vad då? Skulle vi ställa till med en scen så att vi skämde ut oss för alla hans båtkamrater bå båtklubben. Vad det det han kände sig hotad av. Eller att jag som var dödförklarad plötsligt hade återuppstått.
När vi då i den tiden hade en knapp telefonkontakt frågade han mig vid ett tillfälle att om vi skulle återuppta bekantskapen igen, vem som då var familjens överhuvud. Vid ett annat tillfälle så sa han att om detta skulle ske så hade jag att kvalificera mig.

Jag har svårt att tro på att ett medlemskap i Forum för mor- och farföräldrar skulle komma tillrätta med en sådan person. Det är lika naivt som att tro på besök från mars i nästa vecka.

Nej forumet bör försöka sikta in sig på att skydda barnen från att vid skilsmässa eller den ena förälderns frånfälle mista kontakten med hälften av sin släkt från vilken den har gener gemensamt och således en naturlig samhörighet.
Detta är vad som sker i dag när en part med egenmäktigt förfarande fråntar barnet/barnen den möjligheten till ett naturligt umgänge.
Där slutade han sin berättelse och jag själv kan bara konstatera att det finns många sorters människor på denna jord men dessa måste ändå vara speciella. Ja man skulle kunna tro att det hela var uppdiktat om jag själv inte visste bättre än att så är inte fallet.

Vett & Etikett

Syftet med den här bloggen är ju att bland annat att försöka påvisa hur den ena parten medvetet och långsiktigt arbetar för att förhindra ett naturligt delat föräldraskap. Att förorsaka splittring mellan barn och den andra partnern med så långt gående konsekvenser att barnens barn sedan aldrig får någon kontakt med den utstötte.
I det fall jag tänker på fick den kvinnliga parten ett gyllene tillfälle som utnyttjades maximalt med för henne lyckat resultat men för alla andra inblandade slutade i en jätte tragedi.
Så här gick det till:
Dottern bestämde sig för att gifta sig i en kyrka som var "het" liksom tidpunkten för händelsen. Bokning omkring ett år i förväg var nödvändig och så skedde. Bröllopsdag vart fastställd. När tiden för händelsen närmade sig började förberedelserna ta form. Vilka skulle inbjudas till det stora evenemanget? Inbjudningskort sändes ut. En som inte erhöll något var fadern. Han var helt ovetandes om den lyckliga tilldragelsen.
I den här vevan så blev sonens sambo  havande och reste krav på att giftermål borde ske så snart som möjligt före sommaren. Här bjuds fadern in tillsammans med sin nya fru samt 9 åriga barn. Fadern blir glad, tycker det ska bli trevligt men framför ett önskemål om att få träffa de blivande svärföräldrarna före giftermålet så att de skulle vara mer bekanta före vigselakten. Att komma till kyrkan utan att känna igen dem skulle upplevas pinsamt.
Sonen sa blankt nej till denna tjänst. Det fanns inte tid att arrangera ett sådant möte trots att det var mer än 14 dagar till vigseln. Sonen är väl medveten om att fadern kan acceptera ett nej om det finns en motivering till nejet. Men i det här fallet gav han inget. Bara ett blankt nej. Fadern lyckades dock komma överens med sonen om ett möte efter arbetstidens slut måndagen 13 dagar före vigseln.

När fadern kom till sammanträffandet så skulle absolut modern vara med om inte, inget möte alls. Samtalet pågick sedan i mer än en timme men positionerna var låsta. Mamman tog självklart sonens parti. Han behövde inte enligt henne motivera eller uppge skäl till sitt nej. Fadern tog då till som det sista påtryckningsmedlet för att få fram ett skäl till att denna bagatell inte kunde lösa sig. Han sa "Då kommer inte vi". Ingen ändring i sonens eller moderns förhållande till en uppgörelse hände.
Parterna skildes åt. Fadern i den förhoppningen att när sonens sambo fick veta vad som skett eller snarare inte skett, så skulle hon som en klok kvinna ändra på beslutet till det för alla parter bästa beskedet att mötet skulle bli av eller att skäl för nejet skulle meddelas. Så skedde inte. Allt skulle bli som han och mamman hade sagt. NEJ. Varför det inte fanns annat för fadern att göra en att hålla fast vid sin vägran att närvara.

Långt efteråt så fick fadern reda på att sonens giftermål gick av stapeln en vecka efter systerns/dotterns till vilket han inte hade någon kännedom om tills nu. Dottern har sedan efteråt sagt att fadern inte fanns i sinnevärlden när hennes giftermål var på tal. Jag hoppas att hon sagt så bara för att skydda sin mor. 

Trots att det gått mer än femton år sedan fadern blev utträngd ur boet. Så arbetade modern fortfarande för att skilja barnen ifrån fadern. Här fick hon en jättechans att ställa till med en oreparabel scen med henne som den snälla, goda féen till vilken dom skulle sig hålla och förbli nöjda och glada.
Vad sonens sambo fick höra om hur mötet avlöpt står skrivet i stjärnorna. Men en väl avvägd historia som passade modern som handsken är väl trolig. Att sambon, nu frun, sedan denna historia inte hyser så starka känslor för sin svärfar har han full förståelse för.

Vad kunde ha hänt utifall fadern kommit till kyrkan och trevat sig fram för att finna brudens föräldrar.
Samtidigt träffat gamla bekanta som beklagat honom för att han inte hade kunnat närvara på sin dotters bröllop i förra veckan. Här kan ni kanske ta er en tankeställare själva. Kommentera gärna. Jag är nyfiken, för det finns många olika vinklingar.

Själv skulle jag nog tagit de inblandade avsides, talat om min stora besvikelse över det svek som jag hade utsatts för i förra veckan senast och för fjorton dagar sedan. Därefter hade jag talat om för alla i kyrkan närvarande att till förra veckans bröllop var jag inte bjuden av bruden och hennes mor. Sedan hade jag närvarat vid vigselakten och därefter åkt hem.
Så hade skett om jag hade kunnat hålla mina nerver och psyke under kontroll. Men jag är inte så säker på det.

Är det någon nu som tror att barn och barnbarn umgås regelbundet, nån gång ibland, en gång om året eller inte alls med sin far och hans fru och barn, en halvbror till dom själva. En halvbror som dom tar avstånd ifrån totalt. Han existerar inte för dom.

När man talar om vett och etikett så är väl detta ett tillfälle som lämpar sig för etikett. Här får mor och far samsas i samma rum ett flertal timmar för den goda sakens skull. Men detta sker endast om man har vett nog att förstå det. Barnen i det här fallet hade inte vett att sätta sig emot sin moders vilja att splittra. Därför lever dom nu under endast ett halvt släktträd.

Vilka gener ärver man?

Hur många gånger får ett barn inte höra om hur lik sin mamma det är, det gör precis som sin farmor, gör tvärs emot som pappa och så vidare. Vi människor luras många gånger av förutfattade meningar som utseende, sätt att agera i situationer, att resonera och uppföra sig rent allmänt. Detta kan skapa en bild utav en medmänniska som är svår att bortse ifrån. Som barn är man ju beroende utav att de vuxna som är i ens närhet har förmågan om att ge rätt bilder och uppfattningar för barnen att präglas av. För det gör dom, präglas alltså. Detta kan vara ett av problemen i dagens samhälle med den stora personal omsättningen på förskolan/dagis. Det finns ingen stabilitet. Inte någon att ha som sin förebild på riktigt allvar. En mor eller far kan och får inte som förr i tiden lov att vara hemma med sina barn.

I det fall jag nu tänker på var familjen så lyckligt lottad att mamman kunde vara hemma och sköta de administrativa göromålen i bostaden. I dagens samhälle "Jobba hemifrån". Pappan kördes till och från arbetet av svärföräldrarna som bodde ett par hundra meter längre bort på vägen. Allt hade väl varit OK om vårdnaden av familjeenheten hade uppfattats lika från båda föräldrarna. Bäst resultat nås ifall båda parter jobbar med det bästa för familjen för ögonen. Börjar en köra på en egen linje för att förverkliga sig själv kantrar så småningom familjen. När sonen (en avbild av pappan) närmade sig 5 år kommer det en liten syster till honom. Det kan väl sägas direkt att tron på att en knackigt äktenskap utan framtid ska ta sig igen med ett nytt barn är fruktlöst om inte båda parter anstränger sig något enormt för att ro hem projektet. Så var inte fallet här. Mamman sa nu att dottern var hennes, henne skulle pappan inte bry sig om över huvud taget. Kommentarer på den tack! Hon överlät till sin man att ha hand om sonen på deras gemensamma fritid. Skälet uppgavs vara att hon inte gillade honom för han var så lik sin far.

När mannen inte längre kunde tolerera sin hustrus uppförande i det lilla samhälle där dom bodde och där även hennes föräldrar bodde. Startade en flyttkarusell. Efter att ha flyttat 4 gånger på lika många år så frågade dottern efter ett halvår "När ska vi flytta?". Det var således en helt horribel situation som barnen drabbades utav. Dom växte upp i en familj där den ena parten satte sina barn framför allt annat.  Den andra parten satte sig själv före sina barn. Familjeenhet var ett minne blott. Frågan är i dag om det någon gång har varit en familjeenhet? Familjen i fråga hade allt. Det fattades dom ingenting. Möjligtvis en högre inkomst. En inkomst man avstod ifrån för att inte tära på det gemensamma intresset, familjeföretaget. De äldre kunde dock ta ut pengar ur företaget för att bygga till sin egna villa samt skaffa sommarställe ute i Sthlms skärgård.

För att svara på på rubrikens fråga, så kan konstateras att  denna inte är så lätt att svara på. Vi får med oss det vi får och vi har ingen chans att välja. När maken i ett anfall av att provocera fram en kontakt med sina barn ifrågasatte sitt faderskap till dottern och ville göra ett DNA test så var det kanske en överilning. Men turbulensen i och omkring hennes tillblivelse och födsel samt mammans uttryck att dottern var hennes barn där hade mannen inget att hämta, gjorde att frågan kändes till viss del befogad.

När mannen sedan ett antal år efteråt erbjöd sig att ställa upp på ett DNA test var det för att dottern själv skulle få avgöra huruvida detta var något som var betungande för henne. Hon avböjde och den saken kan nu anses som utagerad.
Vad gäller de förutfattade meningarna så verkar tiden ha utvisat att sonen som i barndomen var en avbild av sin far till utseende nu till sin läggning och sätt kommit att vara mera lik sin mor och hennes sida av släkten. Dottern däremot tycks i många fall vara mer lik sin far till vad som har skett och hur hon hanterat detta. Det blev således 100% fel i de förutfattade uppfattningarna. Trist för fadern att på äldre dagar komma underfund med att den son han litat blint på fram till 25-års ålder, var en Judas. Frågan är hur många silverpengar han tror sig räkna in på detta.

Gudfader rollen på gott och ont

Tänk vad vi människor i dag måste tycka mycket om saker och ting. I mångt och mycket rena oväsentligheter. Nu senast så gällde det Prinsessan Estelles namn. Hermann Lindqvist gick i taket. Hur kunde man ge en prinsessa och framtida drottning detta vedervärdiga namn. Det var enligt honom inte värdigt nog. Så fick folk på gatan yttra sig om vad de tyckte i alla tidningar och även i TV. Bernadottes experten var dock inte riktigt påläst här i sin historia. En kvinna med namnet Estelle fanns sedan tidigare i släkten. Hon var gift med gudfadern till vår nuvarande kung Carl-Gustav. Eftersom Kungens far omkom i en flygolycka på Kastrup alldeles innan födseln så fick kungen framleva sin barndom och ungdom faderlös. Gudfadern hade självklart en stor betydelse för honom och kanske har han sedan för Viktoria berättat om sin barndom och dessa personers stora betydelse för honom.

Svårare än så behöver det inte vara. För många människor så har den person som påtagit sig ansvaret att vara gudfar varit som en andra far. Han har aktivt tagit del i barnets uppväxt. Glatts åt dess utveckling till vuxen person. Stöttat där han har kunnat. Så fungerar det i de flesta fall.

Detta har jag personligen upplevt. Efter flera års skilsmässa träffar jag en  kvinna som jag vill leva tillsammans med. Mitt förhållande till mina två barn i det tidigare äktenskapet är vad man i dagligt tal kan säga normalt. Så en dag får vi ett barn. Jag  och min sambo frågar då barnen om dom vill bära fram sin halvbror till dopet. Tanken är att dom då ska känna samhörigheten med den lille och med den nya halva av släkten som tillkommit.
Dom svarar oreserverat ja och gör det . De stolta föräldrarna sitter bland de övriga inbjudna gästerna och ser på. Det visar sig sedan efter många år att det är i stort sett en av de få gångerna som dom visat samhörighet. Jag undrar idag om dom deltog enbart för att dom trodde att vi skulle gifta oss samtidigt som barnet döptes. Det var inte ovanligt tydligtvis att så skedde. Några ekonomiska krav ställde jag inte på den unge mannen, då 22 år, eller hans yngre syster. Dom skulle bara deltaga i en gemensam familjeupplevelse som sker blott en gång.
Det är den andra sidan av gudfaderskapet. En icke deltagande och stöttande sådan.
I dag kan jag  ångra att jag inte lät min nya svärmor få bära fram sitt älskade barnbarn.

Tänk om.............

Navy CIA fan som jag är fick jag i veckan se det 200:e programmet i serien för vilket dom tackade sina fans. En smart överblick över de 199 föregående avsnitten med Gibbs i centrum tog oss bland annat med till de 30 sekunderna före det Katy sköts till döds. Vad hade hänt sedan ifall Gibbs sett krypskytten innan denna hann skjuta? Vad hade hänt ifall Gibbs inte hade skjutit ihjäl den person som körde ihjäl hans älskade fru och dotter? Några tänkbara svar/antaganden fick vi.
Tänk nu efter själva hur många gånger har ni själva inte tänkt "Tänk om jag hade gjort/sagt på ett annat sätt i en uppkommen situation som det visar sig sedan hade en stor betydelse i ditt liv. Jag själv kanske hade blivit skådespelare om jag hade sjungit "Mors lilla Olle" rätt upp och ner vid en träff på Vår teater i Medborgarhuset när jag var 6 år. Ett annat sådant skeende var när min dåvarande hustru efter många år hade pressat  mig till att packa väskorna och åka hem från vår sommarvistelse trots många uttalade löften  i motsatt riktning. Men så tänkte jag på mina barn som skulle bli kvar på platsen, öppen för sydvästen, västvinden, nordvästen och nordanvinden på vinterhalvåret. Bussas 5-6 km fram och tillbaka varje dag till skolan med 1 km genom skogen att gå från och till uppsamlingsplatsen. Närmsta högstadieskola låg mer än en och en halv mil bort. Jag kunde inte tillåta mig att negligera detta och gjorde ett förnyat desperat försök att limma ihop spillrorna av vårt äktenskap.
Vad hade hänt om jag istället åket hem? Hade jag i dag haft barn och barnbarn som älskade mig och som brydde sig i stället för de senaste 30 årens järnhårda avståndstagande, som resulterat i ingen kontakt vare sig med dem eller deras barn.
Ja, bara tänk om...........

Chefs byte.

I veckan som gick tillkännagavs det att till ny chef för BRIS hade utsetts Kattis Ahlström. Hon tillträder tjänsten nu i mars.
Hon talar om att man kan tycka att det är lite gulligt att vara med i en barnorganisation. Min uppfattning är dock den att hon vet vad hon har gett sig in på.
Hon säger att hon vill göra barnrättsfrågor till en hård fråga
Detta är något för oss i forumet FMF att ta fasta på. Att lyfta fram frågorna om barnens rätt att få träffa sina mor- och farföräldrar. I de fall där de vuxna barnen av olika skäl förhindrar ett naturligt möte mellan generationerna tycker jag att det ska jämställas med egenmäktighet med barn. Detta gäller alla barn som förnekas den rätten.
Det finns barn som fråntas den rätten vid skilsmässor och dödsfall oavsett hur gamla de är och hur bekanta de var med sina mor- och farföräldrar. Det finns dessutom en kategori barn som sedan födseln förnekats rätten till samvaro med endera mor- eller farföräldern. Detta trots att vederbörande lever inte så långt bort att ett naturligt umgänge av det skälet skulle försvåras.
Hur sådant extremt fall kan ske ska jag återkomma till senare i min blogg.
Jag hälsar Kattis välkommen till jobbet och önskar henne lycka till. Det finns mycket att göra för en organisation som arbetar för barnens rätt i samhället.

Vad sker med Släktträdet?

De flesta barn födda fram till millenium skiftet har väl fått en bok om sina första år? I denna så finns det ett släktträd som nederst har plats för den lille nyfödde. Däröver sprider det ut sig i två stammar med plats för föräldrarna, deras föräldrar och ovanför dessa deras gammelföräldrar.  Detta är helt baserat på kärnfamiljen. En familj som i dagsläget blir allt mer sällsynt enligt min uppfattning. Tillhör själv de som skilt sig. Även om det på den tiden detta skedde sågs som lite skamligt. I dag är det betydligt vanligare eftersom ingen är beroende av den andre partnern på samma sätt som då. Dessutom uppfattar jag det som att barnen i dag skolas till att göra det som är roligt och som dom trivs med. Samt att se till sitt eget bästa i första hand. 

Det är här min fråga om vad som kommer att ske med släktträdet dyker upp.
Kommer det att alltid vara som det första med barnet underst, sedan mor och far enligt ovan. Vid skilsmässan blir ju trädet splittrat i två halvor hans och hennes  med ett även kluvet barn som ska hänga med i båda halvorna. Ser inte så bra ut i bild men kan fungera i de sammanhang där båda föräldrarna är överens om den delade vårdnaden och att det då även gäller barnens rätt till att få fortsätta att träffa sina mor- och farföräldrar samt eventuella fortfarande levande gammel föräldrar om kontakt tidigare har varit vanlig.

 Svårare blir det att skiljas i samförstånd i de fall där den ena parten har skaffat sig en ny partner som den vill leva samman med och som är orsak till skilsmässan. Då kanske det inte alla gånger sker med barnets bästa som utgångspunkt.

Jag tänker återkomma med fler varianter på där barnen eller barnbarnen kommer till skada genom de vuxnas egenmäktiga förfarande.

Facebook sida

Hej alla där ute i Cyberrymden!
Jag tillbringade en hel kväll med att försöka att skapa en sida på Facebook för vår förening Forum för Mor- och Farföräldrar FMF. Det gick inget bra. Jag försökte gång på gång att få till en "Gilla-knapp". Då jag sökte på sidan från en annan facebook adress så fanns den inte ens. Man frågade t.ex. när föreningen var född. Vem har sagt att det är lätt med tekniken? Jag provade både att lägga upp som sida för förening och sida för gemenskap. Så är det någon därute som sitter inne med kunskap hur man gör så är jag tacksam för lite hjälp.