Sedan vi sist hördes av har någon frågat hur jag kan lämna ut min son så hårt. Jag förstör ju alla chanser till en återförening. Som jag skrivit i ingressen till mina bloggar så har jag slutat att skämmas. Jag har resonerat med många människor under många år och kommit fram till att jag inte har gjort någon handling i upprinnelsen till hela den här missmodiga historien som ska bestraffas på detta sätt. I synnerhet som han inte vill komma fram med vad jag har gjort som han tagit så illa vid sig av. Detta hans ställningstagande togs för snart trettio år sedan. Han har vid våra få träffar under denna period iskallt iakttagit mitt beteende för att lugnt och bestämt kunna avslå varje försök från min sida att få en försoning till stånd utan motivation.
Jag har även lagt ut trevare till min dotter om att återta kontakten oss familjer emellan. Men det har alltid komplicerats så till den milda grad att nöjet blivit förstört och försöket gått i kras. Senast var det vid dopet av hennes nu 18 årige son. I kyrkan går det lugnt och städat till men sedan ska vi förflytta oss till en samlingslokal i vilken en lättare förtäring skulle intas jämte kaffe. När vi intagit en plats vid ett av borden så kom sonhustrun fram och trängde sig förbi min hustru med sin dotter på armen och sa "Det här är ditt barnbarn". Min hustru förstod innebörden i hennes agerande och kände sig enormt åsidosatt. Eftersom hon inte är helsvenskt flat så sa hon ifrån högt och bestämt. Vi blev raskt av vår dotter och hennes man placerade vid ett annat bord, där vi inte störde deras jämnåriga kompisar som ju väldigt gärna vill hänga ihop grupp vis. Turligt nog kom min tidigare svåger och hans ex med de två sista grabbarna att sitta vid samma bord så det gick några timmar. Det andra barnbarnet hade lärt sig att gå och struttade runt på golvet som små barn gör. Då ropades hon in igen med att hon skulle gå antingen till farfar eller till farmor den som satt liksom närmast i förhållande till var barnet befann sig. Det var självklart inte jag eller min hustru som avsågs utan min ex med manligt sällskap. Jag sökte kontakt med min son på nytt och försökte få honom avsides vilket han gick med på. Eftergifter var han inte intresserad av att diskutera och när så hans fru dök upp och la sig i samtalet på den moten att han hade ingen anledning att gå avsides med mig för att diskutera något som inte var aktuellt.
Så gick tiden fram till öppnandet av presenterna till dopbarnet vars mor öppnade paketen som hennes mor valde att ta ifrån bordet. Vid ett speciellt paket i början äskades extra tystnad. Det var från barnets mammas morfar. Mannen ifråga hade då vari död i två år.
Efteråt har jag undrat många gånger över varför X ( min exfrus nuvarade manlige sällskap) inte kunde nöja sig med att vara sig själv utan nödvändigtvis ikläda sig min roll och falskeligen låta sig kallas farfar och kanske även morfar.
Likväl det var ett av mina och min hustrus tafatta försök att att komma sams med min dotter. Något mer hände inte efter detta utan det rann ut i sanden som flera tidigare och senare försök.
Jag förstår dock nu att sonen anser sig ha tagit över rollen som den som styr familjen och det vill han fortsätta med och göra själv. Hans fråga, vid ett telefonsamtal ett par år efter ovannämnda dop, om vem som skulle vara familjens överhuvud om vi skulle kunna förenas på nytt. Men JAG måste kvalificera mig först. Blir nu lättare att förstå. Det har gått bra för honom i arbetslivet så hans syster och mor "måste" tycka om honom och låta honom bestämma. Vilket tillfredsställer hans egoism. Frågan är bara Vem bestämmer hemma hos honom?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar