Epilog.

Jag måste få återkomma och berätta om vad som hänt sedan det som jag trodde sista bloggen lagts ut.

Dagen efter den 11:e november var min hustru och jag i stan för ett biobesök. På vägen ifrån bion står min son strejkvakt tillsammans med sin chef utanför en affärslokal. Han ser oss samtidigt som min hustru ser och känner igen honom. Han tar ett par kliv åt sidan och ser synbarligen glad ut att så överraskande ha stött på sin far efter snart nio år. Han talade raskt om att han börjat släktforska på min mor hans farmor. Jag vet inte om han är så bra på detta eftersom han vill påstå att hon skulle vara född i Stockholm, Engelbrekts församling eller Allmänna BB mer precist. Jag tror att han i det fallet har tagit fel på person. Däremot var uppgiften på hennes barndomsvistelse mer korrekt. Det hade väl varit bra om han först hade tagit kontakt med mig för att få de grundläggande fakta. Vi hade ett långt samtal där vi bland annat talade om bloggen. Jag utgick ifrån att han läst den. Samt beklagade att jag kanske gått väl hårt åt honom. "Men det är ju så som det var och hur du upplevde situationerna" sa han då. Vi påpekade att han har stängt oss ute på Facebook. Vi kommer inte åt någon person med samröre till honom och hans mor. Vi tyckte att han skulle öppna upp igen så kunde vi den vägen börja bekanta oss med varandra via message. Han tycktes hänga med på den punkten. Min hustru påpekade att vår son, hans halvbror, många gånger önskat komma i kontakt med honom. "Varför har han inte gjort det då?" blev svaret. Det är bara att ringa, det går så bra så. Jag tyckte att han skulle kontakta sin syster och säga att det var OK med kontakt men han sa att det kan du ju göra själv. När jag sa att jag nu visste vad som vart fel så föll han mig i talet med att säga att hans mamma hade haft problem med sina föräldrar hon var alldeles för beroende av dom. Jag höll med och tillade att det ödelade bådas våran framtid. Hon skulle självklart ha sagt nej till att gifta sig med en person hon inte ville gifta sig med. Självklart tyckte även han men då hade vi inte kunnat stå här just nu och samtala med varandra.
Så skildes vi åt. Han återgick till strejkvakteriet och vi i vår tur åkte hem. Nu startade en väntans tid. Skulle han lätta lite på förlåten som vi i vårt samtal talat om. Vi hade lämnat över bollen till honom att visa en öppning från deras sida. Det har nu gått två månader sedan dess och ingenting har förändrats. Det hade jag dessvärre räknat med. Trots att vi visade klart och tydligt att här finns det inga hard feelings. Vill du så vill vi och vi startar härifrån med andra ord lägger surdegen bakom oss.
Han såg ut som att även han var glad för att möjligheten hade dykt upp.
Har man som jag gått igenom brutna löften och lögner i trettiotalet år så var jag denna gång inte så naiv som tidigare att jag svalde betet.
Jag vet nu hur en självisk, känslokall narcsisist agerar. Tråkigt bara att min son är så beroende av sin mor att han agerar lika dant. Men idag skäms jag inte längre för mitt ursprung som i många avseenden är bättre, mänskligare och varmare än det ursprung som jag så felaktigt anslöt mig till. Där fanns mest egenkärlek och krav på underkastelse. I en sådan miljö är det svårt att växa. Det tog mig många år att hitta mitt jag. Trist bara att det har haft så negativ påverkan på så många människor.
 Vill ni veta mer om hur en narcisisist fungerar så kan ni läsa en bok av Danielle Steel som heter "Den trygga hamnen". Hon har forskat och läst på hur en sådan person går till väga, handskas med sanningen, ljuger och intrigerar. Hur hon liksom schackspelaren planerar sina drag långt i förväg. Boken är bra och visar på hur det blir när man hamnar i klorna på en sådan person. Man blir liksom uppäten inifrån. Totalt renons på initiativ. Det gör det hela så segt och långt utdraget.

Skulle mot förmodan något positivt inträffa under min livstid så lovar jag att om förmågan finns återkomma med besked om detta. Tack för ert visade intresse.

Resultat av min forskning kring familjens släktträd.

När jag startade bloggen 2012 i februari. Gjorde jag det förutsättningslöst. Jag ville tala om vilka krafter som finns därute i samband med skilsmässor och dödsfall för småbarns familjer. Hur barn och anhöriga familjer påverkas i dessa situationer. Föreningen Forum för Mor och Farföräldrar som inte får träffa sina barnbarn bildades i slitet av 1990 talet för att problemen i dessa fall började torna upp sig väldigt. Föreningen strider lika mycket för barnens rätt att träffa alla sina släktingar. Mor/Far deras föräldrar och syskon och deras barn. Idag är det mycket stridigheter där man talar om ensam vårdnad. Den andra partens oduglighet och barn som hotas till att ljuga för att vara säker på att ha någon stans att ta vägen. Otryggheten är maximal för de små oskyldiga barnen.
Själv har jag och min nuvarande familj drabbats av detta.

Mina äldsta barn var 15 respektive 10 år när jag trängdes ut ur vårt hem. Vi delade på barnen. Jag fick med mig pojken och hon tog hand om dottern. En fördelning min hustru gjort redan vid dotterns födelse 10 år tidigare. Min son har alltid talat om att för att en förändring ska komma tillstånd ska jag be om ursäkt för vad jag har gjort. Jag har sagt då att snälla ge mig en vink om vad jag har gjort för fel för jag har rannsakat mig och kan inte se vad fel jag har gjort. Jag får bara till svar " Det vet du " och på så sätt slipper han vidare resonemang. Några har även ifrågasatt att jag lämnat ut honom så  mycket och så hårt. Jag har inte hymlat utan varit sanningsenlig och så här har han uppträtt mot mig, sin halvbror, dennes mor min nuvarande sedan 31 år fru, mot sin syster. Jag hoppas innerligt att han har gjort det mot bättre vetande. Nu tror jag mig veta varför det som jag skrivit om har hänt.

Frågan jag ställde var "Varför gifte hon sig med mig?" Svaret kom direkt "Egoism och stort     föräldraberoende". Båda visste jag om men jag hade aldrig kopplat ihop dom på detta sätt. Nu började alla gamla frågeställningar och tveksamheter att falla på plats. Jag började få ihop pusslet. Sedan så har det gått ett helt år där jag vänt ut och in på frågor och svar.
Det finns en obotlig personlighets störning som heter Narcissism. Utmärkande för den är bland annat Egoism och brist på empati. Vill styra, äga och bestämma. Se mina två föregående bloggar.
Har vi det som facit så förstår vi lättare hur det som skett kunde hända.

Det olyckliga börjar med att jag i mitten på oktober ringer ett samtal jag bett om att få göra för att fråga om vi kan träffas igen. Hon svarar ja. Vad som fått henne till det är jag helt ovetandes om. Men där startar resan. Hon har sedan många chanser att kliva av resan men hon gör det inte utan ger sken av att vara lycklig och nöjd. Vi förlovningen var en möjlighet, vi blev med lägenhet, en annan, Vi gick till prästen och bestämde datum för giftermål, ytterligare en. Jag kan tänka mig att när vi stod framme vid altaret så var hon glad för sina föräldrar men mig hatade hon. Jag började arbeta i föräldrarnas firma. Det hade hon negativa synpunkter på. Då förstod jag inte varför. Vi fick en son som jag fick vara närvarande vid födseln. Vi köpte ett hus i grannskapet till mina svärföräldrar och flyttade dit. Vid ett tillfälle när jag beundrade vår son sa hon att hon inte ville ha honom. Jag förstod inte ett dugg. Jag har aldrig hört en mor säga så om sitt ettåriga barn. Nu vet jag varför. Det var inte för att han var lik mig utan att han gjorde hennes möjlighet att komma ur sin förhatliga situation ännu svårare. Barnet var ju hennes föräldrars ögonsten.
Situationen hon satt sig i var självförvållad. Hon hade haft minst fyra avgörande tillfällen att säga ifrån att hon inte älskade mig och inte vill fortsätta längre utan det var slut. Liksom 1100 övriga dagar att säga vad hon ville med sitt liv. Hon gjorde inte det men belastade sedan mig och vår son för sitt lidande. Frågan är om hon ogillar honom än i dag. Hon var vad jag förstått vansinnigt förtjust i sin svärdotter som hon snabbt ville bli vän/kompis med. Hon i sin tur anpassade sig då snabbt till familjen. Min X fortsatte trumma in i barnen att pappa var värdelös, kunde ingenting, ville inte hjälpa till hemma, gjorde allt fel, spelade bara golf. Detta sa hon fast det var det bästa hon visste när inte jag var hemma. Jag sa att hon var helt suverän att göra vitt till svart och tvärt om. Nå väl att sonen följde med mig vid skilsmässan var trodde jag att han ville och att hon inte ville ha honom vilket var skälet till att jag skulle hjälpa henne till att få honom ur huset. Till sonen sa hon att hon var glad om han följde med och tog hand om sin pappa för han kunde inte klara sig själv. På så sätt planterade hon en Quisling i mitt hem. Hon hade nu full kontroll på vad jag företog mig. Narcissistikt.
För det är jag besviken på honom. Detta eftersom jag litade 100% på honom. Han var stor nog för att veta vad som förevarit. Men där gick jag på en nit. Jag tror att hans längtan till att bli accepterad av sin mor medförde att han gjorde samma sak som hans mormor hade gjort mot sin mamma. Det slutade med att hon gjorde henne till ett helgon som hon alls inte var. På sin höjd en vanlig arbetarhustru runt sekelskiftet 1800-1900.
Jag vet nu vad jag har gjort för fel. Jag ringde ett utlovat telefonsamtal. Hade jag inte gjort det så hade min son, den bergsäkre dottern och alla deras barn inte existerat i dag. För deras del förde det felet något gott med sig. Så kunde det även ha blivit om för mig om en viss person hade haft empati nog att först även andras bästa och kunna glädjas åt det. Tyvärr saknar hon den förmågan.

Genomgång av tankar.

Så har ett nytt år gott sedan senast. Det har jag använt till att ta till mig informationer och att försöka sätta in dessa i min situation. Tankarna har prövats och stötts för att få fram en möjlig och samtidigt trovärdig bild av skeendet. Under tiden inkom uppgifter om PAS ( Parental Alienation Syndrome ).
Nu finns det dokumenterat en sammanställning om hur vuxna kan bete sig mot barn för att vinna egna personliga fördelar i samband med ett splittrat förhållande.
Själv hade jag många gånger ställt mig frågan om vad som sades om mig av mina barns moder när jag var på arbetet med hennes föräldrar för att dra ihop till allas vårt gemensamma levebröd. För att allt inte stod rätt till kände jag mer än väl i luften. Men så illa ville jag inte tänka som att sådant pågick. Troligtvis var jag helt fel ute. Vad jag har kommit fram till under det här året måste det ha pågått en minutiös nedvärdering av min person. Allt eftersom vi levde tillsammans blev jag mer och mer medveten om att tämligen oskyldiga saker hände men alla hade de ett syfte. Hon använde människor som schackpjäser (förstår jag nu) för att nå sina syften. Mer om detta i min nästa blogg.

Det nedskrivna materialet finns bl a på Wikipedia under ruriken Föräldraalienation.
Mest handlar det om vad som sker vid en skilsmässa med mindre barn inblandade. Jag tar därför friheten att endast använda det som står där och kan ha samröre med mitt fall. Barn som vid skilsmässan är 15 respektive 10 år gamla. Fem år senare börjar hjärntvätten ge utslag. Mina barn tillåter inte mig att träffa mina barnbarn. Att träffa sin halvbror finns inte i deras sinnevärld.

Jag trodde som sagt inte att en förälder kunde nedlåta sig till att använda sitt/sina barn som slagträ gent emot den andra föräldern. Där hade jag fel! Skrivelsen om PAS kanske inte är vetenskapligt
vederlagd men likafullt är det en mörk sanning om mänskligt förfall. Den borde även finnas tillgänglig på socialkontoren över hela landet. Att läsas i samband med vårdnadstvister. Att föräldrarna inte kan dra jämt är inget som barnen ska drabbas av. Inte heller deras mor respektive farföräldrar och barnens rätt till ett normalt umgänge med desamma. Så sker endast i få undantagsfall i dag.
Under rubriken: Varför vill modern bli av med fadern? Står det bl a nedanstående:
Modern hatar fadern och använder barnen som sitt vapen.
Modern anser fadern ovärdig.
Modern kan använda kontroll över barnen som ett medel att stärka sin egen självkänsla.
Modern kan fortfarande tycka om fadern och använda barnen som ett medel att kontrollera fadern.
Modern vill straffa faderns nya partner indirekt.
Modern betraktar barnet som sin egendom.
Vidare i texten står det att hon kan försöka övertyga barnen om att kalla hennes nya partner för far och sina barnbarn bör kalla honom farfar/morfar.
Modern i ovanstående text kan lika väl bytas ut mot Fadern och fadern mot modern. 
I nästa blogg ska jag redovisa vad jag kommit fram till om mitt samliv med min ex och vad jag kunde ha gjort annorlunda. För mina barn blir det en chockerande upplevelse liksom för mina barnbarn.

Mycket kan hända på samma datum.

I dag är det Karl och allmän flaggdag. Jag tycker det är en bra dag. Min farfar hette Karl och föddes denna dag i mitten på 1890 talet. Min far avled i cancer idag för 28 år sedan. Dessutom fyller den person som är helt säker på att hon är min dotter 47 år i dag. Det behövs inga DNA prover för att bevisa det. Hennes mamma har bedyrat att så är fallet. Att därför leva ett normalt umgänges liv, far och dotter, är helt otänkbart. Det har samma mamma och hennes son sett till. Nog om detta nu.

Jag har utlovat en sammanfattning av den för mig viktigaste punkten som skedde under 2012.
Jag hade varit på ett möte med forumet för mor- och farföräldrar och var på väg till bussen som skulle ta oss till tunnelbanan. Jag kastade då fram en fråga till en av medlemmarna och fick ett mycket rappt och raskt svar. Nästan alla bitar på i mitt livs pussel föll på plats.
Det hör till historien att jag på sen sommaren kommit fram till att mitt X aldrig älskat  mig. Trotts att hon förlovat sig, gift sig, och fått barn. Vi har jobbat tillsammans med hennes föräldrar och bror i ett på den tiden fortfarande lönsamt familjeföretag. Vi hade haft schismer men alltid enats om att flytta och starta på nytt denna gång på allvar satsa på oss!!!! Detta hände 3 gånger. Obs vi var helt eniga. Hon bedyrade varje gång att denna gång var det på allvar. Vi vet hur det gick. När jag på sommaren fick en snabb genomlysning av vårt liv tillsammans dök den här frågan upp som jag ställde nu:
Varför gifte hon sig med mig???????
Svaret jag fick: Egoism och stark bundenhet till sina föräldrar.

Så långt hade jag aldrig kunna tänka eftersom egoism ligger så långt ifrån mitt sätt att tänka, att vara.
Jag låg rätt bra till hos hennes föräldrar som väl såg mig som en trygg människa för deras dotter. Jag rökte inte. Jag drack inte. Jag var inte sportfåne. M a o jag var en favoritsvärson. Detta störde nog henne en hel del. För hon upplevde det säkert som så att göra slut med mig skulle inte falla i god jord hos hennes föräldrar. Så därför fick hon hitta andra sätt och vägar för att göra det hon ville. Vilket hon alltså genomförde. När hennes föräldrar fick nys om vad det var hon höll på med vet jag inte men jag är rädd att de visste om hennes dubbelliv de sista 6 åren av vår samlevnad. Utan att vidta några som helst åtgärder gent emot henne eller mig separat eller gemensamt. Större delen av barnens uppväxt var hon hemma mamma med kontoret till företaget i vårt hus. Hon hade således gott om tid att nedvärdera mig som människa i deras ögon. Jag kom ju aldrig hem före 18,30 på vardagarna. Då det började bli läggdags för de små liven. Det var hennes egoism i kombination med feghet som drev henne till att göra som hon gjorde. Hon hade aldrig en tanke på att ge avkall på någonting för annan persons räkning. Det var hon och endast hon som räknades.
Detta såg jag först nu 36 år efter det jag mer eller mindre trängdes ut ur vårt gemensamma hem för att ge henne mer space att bre ut sig. Hon var ju fortfarande inte fyllda 40 så hon hade många goda år framför sig. Att barnen var 10 resp 15 var inget som bekymrade henne. Den minsta, hon som är bergsäker, hade hon alltid hanterat som sitt barn inte mitt. Däremot den äldre sonen hade hon vad jag fick mig till liva aldrig gillat. Det förstår jag nu bättre. Han var ju hennes föräldrars ögonsten. Att bryta upp från mig såg hon väl i det skedet som omöjligt utan att komma i en jättekonflikt med sina föräldrar. Han vart ett jättehinder. Men som sagt eftersom åren gick och min betydelse förminskades  i barnens ögon så kom dock den dagen ändå att hon ville vi skulle flytta isär.
Något annat av vikt som hände 2012 var att jag fick veta om att det fanns något som kallades PAS.
om det får jag återkomma.
Hoppas att det finns några pengar kvar att leva för i februari när nu julen är betald.

Födelsedagen

Gott Nytt År på er alla. Jag kommer att återkomma senare med en liten sammanställning av det för mig viktigaste som hände under 2012.

Att jag just idag fick lust att skriva ned mina tankar är för att dom går till mitt näst äldsta barnbarn som fyller år i dag. Närmare bestämt 20 år.
Vi har varit inom synhåll för varandra vid bara tre tillfällen under dessa år. Men aldrig presenterat oss för varandra på riktigt sätt. När sonen besökte oss i affären med barnet i en sittvagn var det uttalat att vi inte skulle ge oss tillkänna som vilka vi var. Utan uppträda som bekanta till fadern. Detta skedde vid två tillfällen inom en mycket kort period. Barnet var då 1 år och 11 månader gammalt. Det var första gången jag såg barnet ifråga. Nästa tillfälle var vid det tredje barnbarnets dop som jag bloggat om tidigare. Det var således detta barn som ombads att uppsöka sin surrogat farfar. Vilket hon lydigt gjorde. Vi hade ingen som helst kontakt vid det tillfället. Det såg föräldrar och farmor med surrogatet till att så inte skedde.
Vid tredje tillfället så hade jag förberett mig för en konfrontation med föräldrarna (sonen och hans hustru). Det var vid Stockholm Sommer Game 2006. Det var simningar i Eriksdalsbadet.
Jag hade tagit reda på vilken distans som hon skulle simma samt när starten skulle gå. Hon simmade på bana två eller tre. Tillräckligt nära för att jag skulle få en klar bild för mitt minne. Föräldrarna hade jag hittills inte sett till. Hon stod i tredje eller fjärde startledet. Plötsligt så var det hennes tur. Starten gick och simningen gick bra. Jag tror det blev fjärde bästa tid på 100 mtr rygg. Jag kände mig som en stolt farfar, inkognito. När hon klev ur bassängen var hon så nära att jag kunde ha vidrört henne. Men jag besinnade mig. Jag ville inte överrumpla henne med att på offentlig plats dyka upp som gubben ur lådan och presentera mig som hennes farfar. Det kändes inte rätt gent emot flickan. Hon var ensam där i badet. Föräldrarna var väl upptagna med att jobba inför den närstående semestern.

För två år sedan flyttade vi tillbaka till Nacka. Jag fick reda på att barnet ifråga gick i Nacka Gymnasium. Där kunde jag i maj gått c:a 800 mtr till skolgården och hälsat henne välkommen ut som student. Väl medveten om vilka scener min närvaro skulle kunna framkalla så avstod jag så som jag har fått göra vid alla större arrangemang. Bröllop, dop, studentmottagningar och begravningar. Jag har vid alla dessa tillfällen varit förtvivlad över hur maktlös jag har varit att kunna förändra situationen. Jag har aldrig varit intresserad av att ta intresset från anledningen till sammankomsten av vänner och bekanta till den/dom som ska firas eller hedras med deras närvaro.
I det här fallet så var det studentens stora dag.

Så väl känner mitt X mig att hon väl kunnat förbereda sig på  att påpeka mitt ointresse och därmed förklara min frånvaro. Det har smärtat mig djupt. Vetskapen om baktaleriet som bara får fortsätta obehindrat.

Jag får återkomma med förtydligande i min blogg under 2013. Tills vi ses igen ha det så bra och ta väl hand om er.

Falsk farfar

Sedan vi sist hördes av har någon frågat hur jag kan lämna ut min son så hårt. Jag förstör ju alla chanser till en återförening. Som jag skrivit i ingressen till mina bloggar så har jag slutat att skämmas. Jag har resonerat med många människor under många år och kommit fram till att jag inte har gjort någon handling i upprinnelsen till hela den här missmodiga historien som ska bestraffas på detta sätt. I synnerhet som han inte vill komma fram med vad jag har gjort som han tagit så illa vid sig av. Detta hans ställningstagande togs för snart trettio år sedan. Han har vid våra få träffar under denna period iskallt iakttagit mitt beteende för att lugnt och bestämt kunna avslå varje försök från min sida att få en försoning till stånd utan motivation.
Jag har även lagt ut trevare till min dotter om att återta kontakten oss familjer emellan. Men det har alltid komplicerats så till den milda grad att nöjet blivit förstört och försöket gått i kras. Senast var det vid dopet av hennes nu 18 årige son. I kyrkan går det lugnt och städat till men sedan ska vi förflytta oss till en samlingslokal i vilken en lättare förtäring skulle intas jämte kaffe. När vi intagit en plats vid ett av borden så kom sonhustrun fram och trängde sig förbi min hustru med sin dotter på armen och sa "Det här är ditt barnbarn". Min hustru förstod innebörden i hennes agerande och  kände sig enormt åsidosatt. Eftersom hon inte är helsvenskt flat så sa hon ifrån högt och bestämt. Vi blev raskt av vår dotter och hennes man placerade vid ett annat bord, där vi inte störde deras jämnåriga kompisar som ju väldigt gärna vill hänga ihop grupp vis. Turligt nog kom min tidigare svåger och hans ex med de två sista grabbarna att sitta vid samma bord så det gick några timmar. Det andra barnbarnet hade lärt sig att gå och struttade runt på golvet som små barn gör. Då ropades hon in igen med att hon skulle gå antingen till farfar eller till farmor den som satt liksom närmast i förhållande till var barnet befann sig. Det var självklart inte jag eller min hustru som avsågs  utan min ex med manligt sällskap. Jag sökte kontakt med min son på nytt och försökte få honom avsides vilket han gick med på. Eftergifter var han inte intresserad av att diskutera och när så hans fru dök upp och la sig i samtalet på den moten att han hade ingen anledning att gå avsides med mig för att diskutera något som inte var aktuellt.
Så gick tiden fram till öppnandet av presenterna till dopbarnet vars mor öppnade paketen som hennes mor valde att ta ifrån bordet. Vid ett speciellt paket i början äskades extra tystnad. Det var från barnets mammas morfar. Mannen ifråga hade då vari död i två år.

Efteråt har jag undrat många gånger över varför X ( min exfrus nuvarade manlige sällskap) inte kunde nöja sig med att vara sig själv utan nödvändigtvis ikläda sig min roll och falskeligen låta sig kallas farfar och kanske även morfar.
Likväl det var ett av mina och min hustrus tafatta försök att att komma sams med min dotter. Något mer hände inte efter detta utan det rann ut i sanden som flera tidigare och senare försök.
Jag förstår dock nu att sonen anser sig ha tagit över rollen som den som styr familjen och det vill han fortsätta med och göra själv. Hans fråga, vid ett telefonsamtal ett par år efter ovannämnda dop, om vem som skulle vara familjens överhuvud om vi skulle kunna förenas på nytt. Men JAG måste kvalificera mig först. Blir nu lättare att förstå. Det har gått bra för honom i arbetslivet så hans syster och mor "måste" tycka om honom och låta honom bestämma. Vilket tillfredsställer hans egoism. Frågan är bara Vem bestämmer hemma hos honom?

Ny start från nya vinklar

Det har hänt mycket sedan senast vi hördes av. Jag har fått en massa saker förklarade för mig som jag grunnat på de senaste 15 åren. Mycket skedde av en slump som det vanligtvis brukar göra. Artiklarna i DN gav inspiration till mig och till en hel del andra i denna sak drabbade personer. Kontakter togs via facebook om Forum för Mor och Farföräldrar och för min kännedom fick jag vetskap om en förening i Finland och en i Gästrikland med omnejd. Problemet är således inte enbart ett Svenskt utan troligen Skandinaviskt. Eftersom vi har gått igenom samma process från landsbygd via industrisamhälle till det nuvarande tjänstemannasamhället. "Den glädjande folkvandringen" som Gunnar Sträng uttryckte det när Norrlands inland avfolkades, splittrade familjerna som fram till dess bott väl ihop samlade i små byar och orter. Människor har fått lov att anpassa sig till det nya levnadssättet på gott och ont. En sak som inte har hängt med i lika stor utsträckning är samlevnads processen. Vi bryter upp förhållanden i mycket större utsträckning än tidigare  Finns det inga barn så är det väl OK. Är dock barn inblandade så är det dom som drabbas allra värst. Dom har inte bett om att denna situation ska hända. Dom önskar inte att bli tillhyggen i en hysterisk debatt om vem som bröt mot vad i konflikten mellan de vuxna ansvarstagande föräldrarna. Dom önskar inte heller att bli mål för en vårdnadstvist och utsättas för lögner och skrämsel av de vuxna. De två som dom helst vill vara trygga tillsammans med.
Problemet som vi tycks ha mest gemensamt är socialens ointresse för att sätta sig in i barnens situation. I övervägande del tar de ställning för kvinnan och ser till att denne får ut det mesta av skilsmässan. Samt vårdnaden om barnen gärna enskild sådan. Varvid maken och hans/hennes släkt kan skärmas av och glömmas bort.
I mitt eget fall hade vi delad vårdnad så att jag fick grabben medan hon självfallet tog hand om den nästan 5 år yngre flickan. Hela vår samvaro hade ju gått ut på att flickan var hennes medan hon inte tyckte om sonen. Han var för lik mig (till utseendet). Så levde vi sedan i 5 år så när som på en månad.
Han hade blivit 21 år och hon var nu 15 år. Då träffade jag min nuvarande fru med vilken jag fick en son ett och ett halvt år senare. Nu så hade min ex fått klart för sig att träffa min nya kärlek stod utanför hennes möjlighet. Då kopplade hon på det hon systematiskt hade jobbat på i många år under vår tid tillsammans och efter det vi flyttat isär.
Jag sökte efter ett par år hjälp av familjerådgivningen i nordost sektorn. De var villiga att hjälpa till. Den manlige rådgivaren ställde upp på att sammankalla barnen, deras mor och mig för att barnen skulle få möjlighet att fråga oss om vad som skett eller snarare varför det skett.
Mötet blev en katastrof!!!!! Hon skjutsade barnen i sin bil och därifrån likaså. För att hon inte skulle känna sig ensam och tillspillogiven hade jag tillåtit min rådgivare att ta med en kollega till honom. Denna var en kvinna som vad jag förstår nu efteråt hade tagit kontakt med mitt ex för att höra hennes historia. När jag på mötet fick redogöra för min upplevelse av den uppkomna trista situationen. Blev jag bryskt avbruten av denna kvinnliga familjerådgivare hon sa högt och tydligt "Bull shit". Hon hade sålunda fått sig till livs att min nuvarande fru var 20 år yngre och att jag hade lämnat min familj i sticket. Jag var klassad som gubbsjuk. Det blev som ni kan ana inga fler besök hos den familjerådgivningen.
Ytterligare ett antal år senare försökte jag på nytt ta kontakt med min son efter giftermålet. Jag hade talat med Svenska Kyrkans familjerådgivare i församlingen och hon var beredd att hjälpa till. Han var inte ovillig att ställa upp han kom tre gånger på samtal. Men han sa inget som kunde leda framåt. Vid det tredje besöket så tappade kyrkans representant lite grann på sitt tålamod. Efter att jag vädjat och bett om att han skulle säga vad som jag hade gjort fel och inte fick något annat svar hela tiden än "att det ska jag veta". Då bad även hon sonen att hörsamma min begäran och svara ifall dessa samtal skulle kunna leda till ett positivare resultat. Han svarade inte henne heller. Sammankomsten avslutades med att han gick före mig. Jag tog mig ifatt honom vid bilparkeringen och försökte få en avrundning av kvällen som kunde vara acceptabel. På instrumentbrädan låg det en bunt visitkort med hans förnamn på men hustruns efternamn. På ett så slumpartat sätt fick jag reda på att han bytt bort sitt efternamn.
Vi lägger till 10 år. Jag har efter efterforskningar hos husläkare tagit reda på att man kunde ta kontakt med sociala myndigheten i hans hemkommun. Sagt och gjort, Jag redogjorde för mitt problem att jag hade två barnbarn det äldsta 10 år gammal som jag aldrig hade fått träffa eller se. Dom hade fråntagits rätten att få träffa sin farfar och sin biologiske farbror. För även han hade suddats bort från släktträdet. Dom lovade ställa upp som samtalsledare utifall att jag kunde få honom dit. Jag upplyste min nu 45 årige son att sociala myndigheten skulle kunna vara deltagare i ett samtal så att vi kunde reda ut denna sorgliga historia. Han fick telefonnummer och namn på personen ifråga och uppmanades att ringa upp henne. Efter tio månader och upprepade påstötningar från min sida gjorde han det. Varpå en glad tjänstekvinna ringde och sa att han tagit kontakt och lovat att samtal skulle komma tillstånd men att vi skulle klara av det själva utan hjälp. På den vägen är det.
Det sociala systemet har helt passat hans läggning. Att styra, dominera, vara översittare. Detta är min erfarenhet av socialen. De historier jag idag får höra om socialens ointresse för hela familjen och särskilt barnen hör ju forntiden till. Jag kommer att återkomma efter morgondagens möte i FMF.