Mycket kan hända på samma datum.

I dag är det Karl och allmän flaggdag. Jag tycker det är en bra dag. Min farfar hette Karl och föddes denna dag i mitten på 1890 talet. Min far avled i cancer idag för 28 år sedan. Dessutom fyller den person som är helt säker på att hon är min dotter 47 år i dag. Det behövs inga DNA prover för att bevisa det. Hennes mamma har bedyrat att så är fallet. Att därför leva ett normalt umgänges liv, far och dotter, är helt otänkbart. Det har samma mamma och hennes son sett till. Nog om detta nu.

Jag har utlovat en sammanfattning av den för mig viktigaste punkten som skedde under 2012.
Jag hade varit på ett möte med forumet för mor- och farföräldrar och var på väg till bussen som skulle ta oss till tunnelbanan. Jag kastade då fram en fråga till en av medlemmarna och fick ett mycket rappt och raskt svar. Nästan alla bitar på i mitt livs pussel föll på plats.
Det hör till historien att jag på sen sommaren kommit fram till att mitt X aldrig älskat  mig. Trotts att hon förlovat sig, gift sig, och fått barn. Vi har jobbat tillsammans med hennes föräldrar och bror i ett på den tiden fortfarande lönsamt familjeföretag. Vi hade haft schismer men alltid enats om att flytta och starta på nytt denna gång på allvar satsa på oss!!!! Detta hände 3 gånger. Obs vi var helt eniga. Hon bedyrade varje gång att denna gång var det på allvar. Vi vet hur det gick. När jag på sommaren fick en snabb genomlysning av vårt liv tillsammans dök den här frågan upp som jag ställde nu:
Varför gifte hon sig med mig???????
Svaret jag fick: Egoism och stark bundenhet till sina föräldrar.

Så långt hade jag aldrig kunna tänka eftersom egoism ligger så långt ifrån mitt sätt att tänka, att vara.
Jag låg rätt bra till hos hennes föräldrar som väl såg mig som en trygg människa för deras dotter. Jag rökte inte. Jag drack inte. Jag var inte sportfåne. M a o jag var en favoritsvärson. Detta störde nog henne en hel del. För hon upplevde det säkert som så att göra slut med mig skulle inte falla i god jord hos hennes föräldrar. Så därför fick hon hitta andra sätt och vägar för att göra det hon ville. Vilket hon alltså genomförde. När hennes föräldrar fick nys om vad det var hon höll på med vet jag inte men jag är rädd att de visste om hennes dubbelliv de sista 6 åren av vår samlevnad. Utan att vidta några som helst åtgärder gent emot henne eller mig separat eller gemensamt. Större delen av barnens uppväxt var hon hemma mamma med kontoret till företaget i vårt hus. Hon hade således gott om tid att nedvärdera mig som människa i deras ögon. Jag kom ju aldrig hem före 18,30 på vardagarna. Då det började bli läggdags för de små liven. Det var hennes egoism i kombination med feghet som drev henne till att göra som hon gjorde. Hon hade aldrig en tanke på att ge avkall på någonting för annan persons räkning. Det var hon och endast hon som räknades.
Detta såg jag först nu 36 år efter det jag mer eller mindre trängdes ut ur vårt gemensamma hem för att ge henne mer space att bre ut sig. Hon var ju fortfarande inte fyllda 40 så hon hade många goda år framför sig. Att barnen var 10 resp 15 var inget som bekymrade henne. Den minsta, hon som är bergsäker, hade hon alltid hanterat som sitt barn inte mitt. Däremot den äldre sonen hade hon vad jag fick mig till liva aldrig gillat. Det förstår jag nu bättre. Han var ju hennes föräldrars ögonsten. Att bryta upp från mig såg hon väl i det skedet som omöjligt utan att komma i en jättekonflikt med sina föräldrar. Han vart ett jättehinder. Men som sagt eftersom åren gick och min betydelse förminskades  i barnens ögon så kom dock den dagen ändå att hon ville vi skulle flytta isär.
Något annat av vikt som hände 2012 var att jag fick veta om att det fanns något som kallades PAS.
om det får jag återkomma.
Hoppas att det finns några pengar kvar att leva för i februari när nu julen är betald.

Födelsedagen

Gott Nytt År på er alla. Jag kommer att återkomma senare med en liten sammanställning av det för mig viktigaste som hände under 2012.

Att jag just idag fick lust att skriva ned mina tankar är för att dom går till mitt näst äldsta barnbarn som fyller år i dag. Närmare bestämt 20 år.
Vi har varit inom synhåll för varandra vid bara tre tillfällen under dessa år. Men aldrig presenterat oss för varandra på riktigt sätt. När sonen besökte oss i affären med barnet i en sittvagn var det uttalat att vi inte skulle ge oss tillkänna som vilka vi var. Utan uppträda som bekanta till fadern. Detta skedde vid två tillfällen inom en mycket kort period. Barnet var då 1 år och 11 månader gammalt. Det var första gången jag såg barnet ifråga. Nästa tillfälle var vid det tredje barnbarnets dop som jag bloggat om tidigare. Det var således detta barn som ombads att uppsöka sin surrogat farfar. Vilket hon lydigt gjorde. Vi hade ingen som helst kontakt vid det tillfället. Det såg föräldrar och farmor med surrogatet till att så inte skedde.
Vid tredje tillfället så hade jag förberett mig för en konfrontation med föräldrarna (sonen och hans hustru). Det var vid Stockholm Sommer Game 2006. Det var simningar i Eriksdalsbadet.
Jag hade tagit reda på vilken distans som hon skulle simma samt när starten skulle gå. Hon simmade på bana två eller tre. Tillräckligt nära för att jag skulle få en klar bild för mitt minne. Föräldrarna hade jag hittills inte sett till. Hon stod i tredje eller fjärde startledet. Plötsligt så var det hennes tur. Starten gick och simningen gick bra. Jag tror det blev fjärde bästa tid på 100 mtr rygg. Jag kände mig som en stolt farfar, inkognito. När hon klev ur bassängen var hon så nära att jag kunde ha vidrört henne. Men jag besinnade mig. Jag ville inte överrumpla henne med att på offentlig plats dyka upp som gubben ur lådan och presentera mig som hennes farfar. Det kändes inte rätt gent emot flickan. Hon var ensam där i badet. Föräldrarna var väl upptagna med att jobba inför den närstående semestern.

För två år sedan flyttade vi tillbaka till Nacka. Jag fick reda på att barnet ifråga gick i Nacka Gymnasium. Där kunde jag i maj gått c:a 800 mtr till skolgården och hälsat henne välkommen ut som student. Väl medveten om vilka scener min närvaro skulle kunna framkalla så avstod jag så som jag har fått göra vid alla större arrangemang. Bröllop, dop, studentmottagningar och begravningar. Jag har vid alla dessa tillfällen varit förtvivlad över hur maktlös jag har varit att kunna förändra situationen. Jag har aldrig varit intresserad av att ta intresset från anledningen till sammankomsten av vänner och bekanta till den/dom som ska firas eller hedras med deras närvaro.
I det här fallet så var det studentens stora dag.

Så väl känner mitt X mig att hon väl kunnat förbereda sig på  att påpeka mitt ointresse och därmed förklara min frånvaro. Det har smärtat mig djupt. Vetskapen om baktaleriet som bara får fortsätta obehindrat.

Jag får återkomma med förtydligande i min blogg under 2013. Tills vi ses igen ha det så bra och ta väl hand om er.