Vett & Etikett

Syftet med den här bloggen är ju att bland annat att försöka påvisa hur den ena parten medvetet och långsiktigt arbetar för att förhindra ett naturligt delat föräldraskap. Att förorsaka splittring mellan barn och den andra partnern med så långt gående konsekvenser att barnens barn sedan aldrig får någon kontakt med den utstötte.
I det fall jag tänker på fick den kvinnliga parten ett gyllene tillfälle som utnyttjades maximalt med för henne lyckat resultat men för alla andra inblandade slutade i en jätte tragedi.
Så här gick det till:
Dottern bestämde sig för att gifta sig i en kyrka som var "het" liksom tidpunkten för händelsen. Bokning omkring ett år i förväg var nödvändig och så skedde. Bröllopsdag vart fastställd. När tiden för händelsen närmade sig började förberedelserna ta form. Vilka skulle inbjudas till det stora evenemanget? Inbjudningskort sändes ut. En som inte erhöll något var fadern. Han var helt ovetandes om den lyckliga tilldragelsen.
I den här vevan så blev sonens sambo  havande och reste krav på att giftermål borde ske så snart som möjligt före sommaren. Här bjuds fadern in tillsammans med sin nya fru samt 9 åriga barn. Fadern blir glad, tycker det ska bli trevligt men framför ett önskemål om att få träffa de blivande svärföräldrarna före giftermålet så att de skulle vara mer bekanta före vigselakten. Att komma till kyrkan utan att känna igen dem skulle upplevas pinsamt.
Sonen sa blankt nej till denna tjänst. Det fanns inte tid att arrangera ett sådant möte trots att det var mer än 14 dagar till vigseln. Sonen är väl medveten om att fadern kan acceptera ett nej om det finns en motivering till nejet. Men i det här fallet gav han inget. Bara ett blankt nej. Fadern lyckades dock komma överens med sonen om ett möte efter arbetstidens slut måndagen 13 dagar före vigseln.

När fadern kom till sammanträffandet så skulle absolut modern vara med om inte, inget möte alls. Samtalet pågick sedan i mer än en timme men positionerna var låsta. Mamman tog självklart sonens parti. Han behövde inte enligt henne motivera eller uppge skäl till sitt nej. Fadern tog då till som det sista påtryckningsmedlet för att få fram ett skäl till att denna bagatell inte kunde lösa sig. Han sa "Då kommer inte vi". Ingen ändring i sonens eller moderns förhållande till en uppgörelse hände.
Parterna skildes åt. Fadern i den förhoppningen att när sonens sambo fick veta vad som skett eller snarare inte skett, så skulle hon som en klok kvinna ändra på beslutet till det för alla parter bästa beskedet att mötet skulle bli av eller att skäl för nejet skulle meddelas. Så skedde inte. Allt skulle bli som han och mamman hade sagt. NEJ. Varför det inte fanns annat för fadern att göra en att hålla fast vid sin vägran att närvara.

Långt efteråt så fick fadern reda på att sonens giftermål gick av stapeln en vecka efter systerns/dotterns till vilket han inte hade någon kännedom om tills nu. Dottern har sedan efteråt sagt att fadern inte fanns i sinnevärlden när hennes giftermål var på tal. Jag hoppas att hon sagt så bara för att skydda sin mor. 

Trots att det gått mer än femton år sedan fadern blev utträngd ur boet. Så arbetade modern fortfarande för att skilja barnen ifrån fadern. Här fick hon en jättechans att ställa till med en oreparabel scen med henne som den snälla, goda féen till vilken dom skulle sig hålla och förbli nöjda och glada.
Vad sonens sambo fick höra om hur mötet avlöpt står skrivet i stjärnorna. Men en väl avvägd historia som passade modern som handsken är väl trolig. Att sambon, nu frun, sedan denna historia inte hyser så starka känslor för sin svärfar har han full förståelse för.

Vad kunde ha hänt utifall fadern kommit till kyrkan och trevat sig fram för att finna brudens föräldrar.
Samtidigt träffat gamla bekanta som beklagat honom för att han inte hade kunnat närvara på sin dotters bröllop i förra veckan. Här kan ni kanske ta er en tankeställare själva. Kommentera gärna. Jag är nyfiken, för det finns många olika vinklingar.

Själv skulle jag nog tagit de inblandade avsides, talat om min stora besvikelse över det svek som jag hade utsatts för i förra veckan senast och för fjorton dagar sedan. Därefter hade jag talat om för alla i kyrkan närvarande att till förra veckans bröllop var jag inte bjuden av bruden och hennes mor. Sedan hade jag närvarat vid vigselakten och därefter åkt hem.
Så hade skett om jag hade kunnat hålla mina nerver och psyke under kontroll. Men jag är inte så säker på det.

Är det någon nu som tror att barn och barnbarn umgås regelbundet, nån gång ibland, en gång om året eller inte alls med sin far och hans fru och barn, en halvbror till dom själva. En halvbror som dom tar avstånd ifrån totalt. Han existerar inte för dom.

När man talar om vett och etikett så är väl detta ett tillfälle som lämpar sig för etikett. Här får mor och far samsas i samma rum ett flertal timmar för den goda sakens skull. Men detta sker endast om man har vett nog att förstå det. Barnen i det här fallet hade inte vett att sätta sig emot sin moders vilja att splittra. Därför lever dom nu under endast ett halvt släktträd.

Vilka gener ärver man?

Hur många gånger får ett barn inte höra om hur lik sin mamma det är, det gör precis som sin farmor, gör tvärs emot som pappa och så vidare. Vi människor luras många gånger av förutfattade meningar som utseende, sätt att agera i situationer, att resonera och uppföra sig rent allmänt. Detta kan skapa en bild utav en medmänniska som är svår att bortse ifrån. Som barn är man ju beroende utav att de vuxna som är i ens närhet har förmågan om att ge rätt bilder och uppfattningar för barnen att präglas av. För det gör dom, präglas alltså. Detta kan vara ett av problemen i dagens samhälle med den stora personal omsättningen på förskolan/dagis. Det finns ingen stabilitet. Inte någon att ha som sin förebild på riktigt allvar. En mor eller far kan och får inte som förr i tiden lov att vara hemma med sina barn.

I det fall jag nu tänker på var familjen så lyckligt lottad att mamman kunde vara hemma och sköta de administrativa göromålen i bostaden. I dagens samhälle "Jobba hemifrån". Pappan kördes till och från arbetet av svärföräldrarna som bodde ett par hundra meter längre bort på vägen. Allt hade väl varit OK om vårdnaden av familjeenheten hade uppfattats lika från båda föräldrarna. Bäst resultat nås ifall båda parter jobbar med det bästa för familjen för ögonen. Börjar en köra på en egen linje för att förverkliga sig själv kantrar så småningom familjen. När sonen (en avbild av pappan) närmade sig 5 år kommer det en liten syster till honom. Det kan väl sägas direkt att tron på att en knackigt äktenskap utan framtid ska ta sig igen med ett nytt barn är fruktlöst om inte båda parter anstränger sig något enormt för att ro hem projektet. Så var inte fallet här. Mamman sa nu att dottern var hennes, henne skulle pappan inte bry sig om över huvud taget. Kommentarer på den tack! Hon överlät till sin man att ha hand om sonen på deras gemensamma fritid. Skälet uppgavs vara att hon inte gillade honom för han var så lik sin far.

När mannen inte längre kunde tolerera sin hustrus uppförande i det lilla samhälle där dom bodde och där även hennes föräldrar bodde. Startade en flyttkarusell. Efter att ha flyttat 4 gånger på lika många år så frågade dottern efter ett halvår "När ska vi flytta?". Det var således en helt horribel situation som barnen drabbades utav. Dom växte upp i en familj där den ena parten satte sina barn framför allt annat.  Den andra parten satte sig själv före sina barn. Familjeenhet var ett minne blott. Frågan är i dag om det någon gång har varit en familjeenhet? Familjen i fråga hade allt. Det fattades dom ingenting. Möjligtvis en högre inkomst. En inkomst man avstod ifrån för att inte tära på det gemensamma intresset, familjeföretaget. De äldre kunde dock ta ut pengar ur företaget för att bygga till sin egna villa samt skaffa sommarställe ute i Sthlms skärgård.

För att svara på på rubrikens fråga, så kan konstateras att  denna inte är så lätt att svara på. Vi får med oss det vi får och vi har ingen chans att välja. När maken i ett anfall av att provocera fram en kontakt med sina barn ifrågasatte sitt faderskap till dottern och ville göra ett DNA test så var det kanske en överilning. Men turbulensen i och omkring hennes tillblivelse och födsel samt mammans uttryck att dottern var hennes barn där hade mannen inget att hämta, gjorde att frågan kändes till viss del befogad.

När mannen sedan ett antal år efteråt erbjöd sig att ställa upp på ett DNA test var det för att dottern själv skulle få avgöra huruvida detta var något som var betungande för henne. Hon avböjde och den saken kan nu anses som utagerad.
Vad gäller de förutfattade meningarna så verkar tiden ha utvisat att sonen som i barndomen var en avbild av sin far till utseende nu till sin läggning och sätt kommit att vara mera lik sin mor och hennes sida av släkten. Dottern däremot tycks i många fall vara mer lik sin far till vad som har skett och hur hon hanterat detta. Det blev således 100% fel i de förutfattade uppfattningarna. Trist för fadern att på äldre dagar komma underfund med att den son han litat blint på fram till 25-års ålder, var en Judas. Frågan är hur många silverpengar han tror sig räkna in på detta.