Fadderskap i nutid.

 I dag ser jag i Aftonbladets nätupplaga en notis angående Estelles kommande dop rörande faddrar.
Jag citerar:" I dag har en fadder inget formellt ansvar och det är inte juridiskt bindande. De fungerar som dopvittnen och förväntas finnas i barnets liv som ett extra vuxenstöd och ge presenter på födelsedagar, högtider, konfirmation och student.

Jag vet inte när detta ändrades men redan när vår son föddes så var vi inne på denna linje. Detta eftersom vi så gärna ville att mina barn i det tidigare äktenskapet skulle få äran att bära fram sitt halvsyskon. Dom var bara 17 respektive 22 år gamla. Så att lägga på dom ett ekonomiskt ansvar i den åldern var inte avsikten. Utan just det som antyddes ovan. Dom skulle få äran att bära fram sin halvbror. Samtidigt att på så sätt känslomässigt engagera de vuxna barnen i det lilla, nyfödda.
Jag visste då att min ex sökte anledningar, i allt som rörde mig och mitt engagemang med våra barn, till att förstöra varje försök av mig att försöka få en normal kontakt. Eftersom hennes mål tydligen har varit att skilja mig totalt från allt samröre med barnen så utgick hon så klart ifrån att jag ville göra detsamma. Detta har aldrig någonsin varit mitt mål. Eftersom jag resonerar som så att alla barn har rätt till båda sina föräldrar. Att de vuxna inte kan samsas och hålla ihop familjen ska på intet sätt drabba barnen mer än absolut nödvändigt. Det bästa jag hört i den vägen var att barnen fick bo kvar i sin bostad och att föräldrarna bodde där med dom var annan vecka istället för att barnen ska rivas upp stup i ett och bo på två håll. Dom har inte bett om att det ska bli på det viset.

Att det vart viktigt för oss att sonen bar fram var den att han på BB lät halvt om halvt informera oss om att han hade för avsikt att i fortsättningen behandla mej så som en ytlig bekant.
I dag är jag inte ens det!!! Alla mina försök till att komma till tals för att normalisera vårt förhållande har iskallt avvisats av båda barnen. Hon föredrar att ställa upp på sin helbror och mamma.  

Som alla nu säkert förstår så har uppvaktningar, på födelsedagar, högtider, konfirmation och student inte skett med någon av sina faddrar/halvsyskon närvarande.
Jag tror inte att Estelle kommer att drabbas på detta bedrövliga vis utan tvärt om mötas av trygghet, glädje och kärlek av sina faddrar för all framtid.

DNA + eller - ?

Har funderat på min väns upplysning, i ett tidigare blogginlägg, om att han hotat med att vilja göra ett DNA test på sitt yngsta barn. Det blev avslag på denna begäran. Ett par år senare återkom han  med en personlig förfrågan om detta hade blivit besvärande för barnet. Om så skett var han villig att bekosta ett test för att bringa klarhet och så att alla skulle vara nöjda då framför allt barnet ifråga. Vetskap är alltid bättre än antaganden eller ovisshet. Han fick avslag även denna gång. Barnet visste med bestämdhet att han var fadern men att hon inte längre ville bli störd utav honom. Han önskades upphöra med att söka kontakt. Konversationen skedde via sms och avslutades med "Hälsningar".

Funderingarna har handlat om hur jag som frånskild mamma till två barn skulle ha hanterat frågan.
Min frånskilda man tar upp ett verkligt känsligt och för mig kränkande ämne. Att han inte skulle vara far till vårt nu nästan 40 åriga barn. Sådant kan bara bemötas på ett sätt enligt mitt förmenande, attack.
Jag skulle ha accepterat förfrågan. Bett barnet att ta testet. När sedan resultatet kom med det för mig självklara beskedet att han var fadern skulle jag ha täppt igen munnen på honom för gott. Allt vad jag ditintills hade sagt skulle vara sant som i kyrkan även om så inte skulle vara fallet i verkligheten.

Nu måste jag ställa mig frågan: Varför gjorde inte hon det? Vad var det som gjorde att barnet ifråga inte gjorde testet. Vem avrådde så bestämt två gånger. Modern, eller den nästan fem år äldre brodern. Var det han så kan väl han knappast veta någonting om det verkliga förhållandet. Bara det han i hela sin livstid blivit intalad till att tro utan att någonsin ha ifrågasatt sanningshalten.
Kan man bara förlita sig på vad en dessutom ifrågasatt part i målet säger? NEJ. Men en del tror visst det. Man har ju 50% chans att det är rätt vill dom inbilla sig, för veta hur det förhöll sig får dom ju aldrig veta.

Han säger att frågan till barnet i och för sig inte var oberättigad. Detta eftersom det var en turbulent tid. Han hade nyligen fyll 29 år när barnet föddes. Men sedan sonen föddes drygt fyra år tidigare så hade mycket hänt. Somt på gott men mest besvikelser och ont. Men det framgick inte då, eftersom han arbetade på att få en som man i dag föraktfullt kallar kärnfamilj. En lycklig sådan. Men, men.... han ville väl inte se de negativa tecknen.  De beslutade sig för att försöka få ett syskon till sonen. Vilket skedde till alla inblandades uppenbara förtjusning. Familjeläkaren var hemma och gjorde en undersökning. Tidpunkt till nedkomst fastställdes allt var frid ock fröjd. Plötsligt en dag när maken var på arbetet fick han besked om att hans hustru tagits in till Kommunens sjukhus med befarat missfall. Detta var i tredje/fjärde månaden. Läkaren liksom övriga var förtvivlade. Inte minst mannen.
När hustrun sedan kom hem så sa hon bara kort att läkaren sagt till henne "att en del tror att dom är med barn". Det skulle således ha varit en vanlig menstration som fått läkaren att rekvirera ambulanstransport. Han frågade aldrig mera om vad som hon trodde att det var. Vilken läkare som hade haft rätt.

Det blev så småningom ett barn till. Det barn som han sedan nästan 40 år senare hade starka tvivel på om han var dess fader. Men många turer hade då hunnits med som berättigar frågan. Redan som 30 åring nödgades man flytta från huset till lägenhet på en ort belägen längre bort från svärföräldrarna som uppgavs som skäl. I själva verket ville han inte bo kvar längre i det lilla samhället på grund utav hustruns leverne som skulle dra vanära över hela familjen om det fick fortsätta obehindrat.

Ett DNA test behöver inte betyda att någon åker fast för något. Det kan lika väl betyda att någon annan åker fast och att man istället frias. Det är nog bland det bästa som hänt i dessa fall. Vad gäller ifrågasättande om vems barn det är i en vårdnadstvist eller otrohetstvist.