Det har hänt mycket sedan senast vi hördes av. Jag har fått en massa saker förklarade för mig som jag grunnat på de senaste 15 åren. Mycket skedde av en slump som det vanligtvis brukar göra. Artiklarna i DN gav inspiration till mig och till en hel del andra i denna sak drabbade personer. Kontakter togs via facebook om Forum för Mor och Farföräldrar och för min kännedom fick jag vetskap om en förening i Finland och en i Gästrikland med omnejd. Problemet är således inte enbart ett Svenskt utan troligen Skandinaviskt. Eftersom vi har gått igenom samma process från landsbygd via industrisamhälle till det nuvarande tjänstemannasamhället. "Den glädjande folkvandringen" som Gunnar Sträng uttryckte det när Norrlands inland avfolkades, splittrade familjerna som fram till dess bott väl ihop samlade i små byar och orter. Människor har fått lov att anpassa sig till det nya levnadssättet på gott och ont. En sak som inte har hängt med i lika stor utsträckning är samlevnads processen. Vi bryter upp förhållanden i mycket större utsträckning än tidigare Finns det inga barn så är det väl OK. Är dock barn inblandade så är det dom som drabbas allra värst. Dom har inte bett om att denna situation ska hända. Dom önskar inte att bli tillhyggen i en hysterisk debatt om vem som bröt mot vad i konflikten mellan de vuxna ansvarstagande föräldrarna. Dom önskar inte heller att bli mål för en vårdnadstvist och utsättas för lögner och skrämsel av de vuxna. De två som dom helst vill vara trygga tillsammans med.
Problemet som vi tycks ha mest gemensamt är socialens ointresse för att sätta sig in i barnens situation. I övervägande del tar de ställning för kvinnan och ser till att denne får ut det mesta av skilsmässan. Samt vårdnaden om barnen gärna enskild sådan. Varvid maken och hans/hennes släkt kan skärmas av och glömmas bort.
I mitt eget fall hade vi delad vårdnad så att jag fick grabben medan hon självfallet tog hand om den nästan 5 år yngre flickan. Hela vår samvaro hade ju gått ut på att flickan var hennes medan hon inte tyckte om sonen. Han var för lik mig (till utseendet). Så levde vi sedan i 5 år så när som på en månad.
Han hade blivit 21 år och hon var nu 15 år. Då träffade jag min nuvarande fru med vilken jag fick en son ett och ett halvt år senare. Nu så hade min ex fått klart för sig att träffa min nya kärlek stod utanför hennes möjlighet. Då kopplade hon på det hon systematiskt hade jobbat på i många år under vår tid tillsammans och efter det vi flyttat isär.
Jag sökte efter ett par år hjälp av familjerådgivningen i nordost sektorn. De var villiga att hjälpa till. Den manlige rådgivaren ställde upp på att sammankalla barnen, deras mor och mig för att barnen skulle få möjlighet att fråga oss om vad som skett eller snarare varför det skett.
Mötet blev en katastrof!!!!! Hon skjutsade barnen i sin bil och därifrån likaså. För att hon inte skulle känna sig ensam och tillspillogiven hade jag tillåtit min rådgivare att ta med en kollega till honom. Denna var en kvinna som vad jag förstår nu efteråt hade tagit kontakt med mitt ex för att höra hennes historia. När jag på mötet fick redogöra för min upplevelse av den uppkomna trista situationen. Blev jag bryskt avbruten av denna kvinnliga familjerådgivare hon sa högt och tydligt "Bull shit". Hon hade sålunda fått sig till livs att min nuvarande fru var 20 år yngre och att jag hade lämnat min familj i sticket. Jag var klassad som gubbsjuk. Det blev som ni kan ana inga fler besök hos den familjerådgivningen.
Ytterligare ett antal år senare försökte jag på nytt ta kontakt med min son efter giftermålet. Jag hade talat med Svenska Kyrkans familjerådgivare i församlingen och hon var beredd att hjälpa till. Han var inte ovillig att ställa upp han kom tre gånger på samtal. Men han sa inget som kunde leda framåt. Vid det tredje besöket så tappade kyrkans representant lite grann på sitt tålamod. Efter att jag vädjat och bett om att han skulle säga vad som jag hade gjort fel och inte fick något annat svar hela tiden än "att det ska jag veta". Då bad även hon sonen att hörsamma min begäran och svara ifall dessa samtal skulle kunna leda till ett positivare resultat. Han svarade inte henne heller. Sammankomsten avslutades med att han gick före mig. Jag tog mig ifatt honom vid bilparkeringen och försökte få en avrundning av kvällen som kunde vara acceptabel. På instrumentbrädan låg det en bunt visitkort med hans förnamn på men hustruns efternamn. På ett så slumpartat sätt fick jag reda på att han bytt bort sitt efternamn.
Vi lägger till 10 år. Jag har efter efterforskningar hos husläkare tagit reda på att man kunde ta kontakt med sociala myndigheten i hans hemkommun. Sagt och gjort, Jag redogjorde för mitt problem att jag hade två barnbarn det äldsta 10 år gammal som jag aldrig hade fått träffa eller se. Dom hade fråntagits rätten att få träffa sin farfar och sin biologiske farbror. För även han hade suddats bort från släktträdet. Dom lovade ställa upp som samtalsledare utifall att jag kunde få honom dit. Jag upplyste min nu 45 årige son att sociala myndigheten skulle kunna vara deltagare i ett samtal så att vi kunde reda ut denna sorgliga historia. Han fick telefonnummer och namn på personen ifråga och uppmanades att ringa upp henne. Efter tio månader och upprepade påstötningar från min sida gjorde han det. Varpå en glad tjänstekvinna ringde och sa att han tagit kontakt och lovat att samtal skulle komma tillstånd men att vi skulle klara av det själva utan hjälp. På den vägen är det.
Det sociala systemet har helt passat hans läggning. Att styra, dominera, vara översittare. Detta är min erfarenhet av socialen. De historier jag idag får höra om socialens ointresse för hela familjen och särskilt barnen hör ju forntiden till. Jag kommer att återkomma efter morgondagens möte i FMF.
