Hej och välkomna åter efter (var det sommar) uppehållet. Jag var i dag ute på Lidingö för en promenad på Lidingöloppets bana. När vi passerade Långängens gård passade vi på att ta in där för intagande av en välsmakande lunch. En stund efter oss så gjorde ett par yngre herrar entré tillsammans med en mycket äldre dam som sedermera visade sig vara deras farmor. En konversation hölls i gång och av den framkom att bröderna tidigare på dagen varit hemma och hjälpt sin farmor med arbete i hennes trädgård. När sedan detta var utfört så tog dom henne med sig hit för att bjuda på lunch. Farmodern åt med god aptit allt som var på tallriken till barnbarnens förvåning. "Det har jag fått lära mig när jag var ung att man skulle göra" sa farmodern då. Så ville hon betala det hela men barnbarnen fick övertyga henne om att det var dom som redan hade betalat. Så allt var klart. Det var så vackert och så rörande att höra dessa ynglingar, i jämförelse med den äldre damen, konversera och på så sätt få reda på hur farmodern levde sina dagar, vilka rutiner hon hade och hur pass väl hon mådde.
Jag kom osökt att tänka på en utav vårens bloggar om gener och präglingar.
Här var det ett par ynglingar som förmodligen hade tillbringat mycken tid tillsammans med farmodern i sin barndom. Det hördes på värmen i deras röster hur mycket dom respekterade henne för det hon stod för och vad hon hade gjort för dom när dom var små och behövde hennes hjälp. Det var verkligen ett par väluppfostrade grabbar som verkligen tog sig tid att se till att den gamla i lugn och ro fick njuta av stunden tillsammans med sina barnbarn. I sanning en fin upplevelse även för oss. Jag tänkte på min gode vän som aldrig haft en chans att komma i närheten av sina barnbarn och kunnat få tillstånd sådana här spontana och givande sammankomster med dom. Inte så att han inte försökte att fostra sina barn men vad man kan ana sig till motarbetades han hela tiden av sin partner som gjorde sig själv populär genom sitt agerande i motsatt riktning. Så har det sedan blivit så illa som det nu är. Men hon var väl missnöjd redan ifrån början av deras förhållande och lät det gå ut enbart över honom. Genom att genera och förnedra honom allt vad hon kunde. Baktala honom för sina barn. Vända allt han gjorde för dom, emot honom. Detta måste ha pågått hela deras samlevnad. Vad hon än lovat på heder och samvete var enbart ljug och lögnerna måste ha staplats på varandra i en oändlighet. Så blev det inte så snälla barn som så fostrade sina barn så att dessa kunde bjuda sin farfar på en trevlig lunch efter det att dom hjälpt honom med arbete i hans trädgård.
Han har berättat för mig att han periodvis fick ha hand om veckosamtalen med sin hustrus farmor. Hennes far eller mor som fanns tillstädes de flesta gångerna ville inte veta av henne eftersom hon upplevdes ha ställt krav när dom var unga på 1940 talet det vill säga för 30 år sedan ungefär när detta med samtalen ägde rum. Så genen med långsinthet har tydligen gått i arv liksom den med egenkärleken på mödernets sida. Det var gammelmormors familj som gällde och denna person framställdes som en ängel trotts att hon, som han har uppfattat det, aldrig uppskattade sin yngsta flicka vad hon än gjorde för att få ett erkännande från henne. Det är ganska patetiskt ifall det förhåller sig på det viset.
I alla fall så har dagen varit givande. Det finns hopp om att alla barn inte blir ifråntagna ena halvan av släkten. Fast vad som hade skett utifall fadern i detta fallet blivit skild ifrån barnens mor endera genom dödsfall eller skilsmässa vet man inte. Det är där problemen för barnbarnen startar liksom för den ena halvan av den tidigare släkten. Det är då som man får reda på att släkten kan vara värst.
