Midsommarhelgen är minst sagt lika viktig och traditionsbunden som julen. Jag tänker då på alla som varit med och deltagit i sommarfesten på landet hos någon gammal släkting. Ett ställe som övertagits av yngre släktingar som fört traditionen vidare. Själv minns jag när jag som barn firade midsommar med andra barn som var tillsammans på sommarkolloni. Detta skedde vid två tillfällen. Ljusa, soliga och glada tillställningar. Dessa har jag sedan försökt att föra vidare i mitt släktled så långt det sig lät sig göras. Varje gång som jag nu ser staden avfolkas dagarna före den stora festen så tänker jag på alla de barn som av olika anledningar plötsligt blir berövade den glädjen som dom så väl behövde. Skillsmässor, dödsfall och släktfejder händer och det blir plötsligt inte så som man var van. Ett stort tomrum myger sig på och saknaden och tomheten upplevs som kollosal.
Midsommar är i stort större än julen eftersom man kan vara ute och leka i värmen (mestadels). Hela släkten kan deltaga. Fastrar, mostrar, kusiner, barn och barnbarn. Detta klarar inte julen som därför har blivit mera en familjehögtid. Ett litet släktträd jämfört med det stora sommriga.
Av det skälet har vi blivit mer uppmärksamma på hur våra barn klarar av svårigheter som inträder i deras liv. Det är inget ovanligt att barnen slussas från det ena julfirandet med julklappar till ett annat. Om det räcker med det. Min dotter uttryckte det en gång som att det var synd om hennes pojke som bara firade en jul medans flera av hans klasskompisar hade fyra. Hon såg några år senare till att fixa honom tre.
Som sagts ovan så blir det svårt att på liknande sätt klara av ett avbrott i det traditionella midsommar firandet. Barnen blir fast på ett ställe. Kusiner som man sett fram emot att få träffa finns inte längre där. Farmor, farfar, fastrar och farbröder saknas likaså. Gäller även mor dito. Är man sedan inte med den förälder vars släkt härbärgerade festdeltagarna tidigare så ingår även ett byte av miljön. Det vill säga ny plats för festen. Säktträdet är med ett jättehugg halverat.
En annan sommartradition som tilldrar sig större och större intresse är politikerveckan i Visby.
Även om den blir mer och mer kommersiell för varje år.
Nytt för i år var att BRIS deltog med möten och symposium på barnrättstorget. Där dom framförde önskemål om barnens rätt i samhället. Man påpekade bland annat att när pressen publiserar frågor som rör barns väl och ve så är det endast två av hundra som tillfrågas som är barn.
Själv är jag ingen vän av att man i livsmedelshandeln, tapetaffären eller byggvaruhuset nödvändigtvis måste fråga tvååringen vad han/hon inte hen tycker. Men kanske ska man i sammanhang som bostadsområdens ombyggnad även ta hänsyn till och därför fråga även 10 till 15 åringar om deras synpunkter på saker som kan bli bättre för alla där boende.
Det som jag upplevde som att det saknades där var disskusioner om alla barn som på olika sätt berövas den ena halvan av sin släkt. Svårast måste det ju vara för de som i medveten ålder från låt säga 3 till 4 år plötsligt blir berövad på antingen sina far eller morföräldrar. Får höra otäcka osanningar om hur de har blivit felbehandlade och dessutom tvingas att ljuga av rädsla för att annars inte veta vart dom ska ta vägen och vem dom ska få mat av.
Det är där som Forum för mor och farföräldrar har en uppgift att fylla. Informera om detta problem som växer för varje år. Tanken är väl att försöka förankra denna fråga hos Bris som drivs av yngre människor till vilka sammhället kan lyssna och inte bara gamla pensionärer som utsatts för detta och däför vill varna efterkommande att inte göra samma dumhet.
Föräldrar som på detta sätt fråntar sina barn rätten till sina far eller morföräldrar med tillhörande släkt har helt missuppfattat sin uppgift i livet. Dom tänker i alla fall inte på sina barns bästa utan enbart på sitt eget. En gammal, i sammanhanget, betydelselös och bagatellartad meningsskiljaktlighet får förpesta livet sedan för generationer framöver. Till glädje för vem????
