Hej igen, nu inför EM fotbollen kommer jag att tänka på vad långt man kan komma med en smula talang, envishet och med ett bestämt mål framför sig. Målet att bli bra i det jag helst vill göra. Jag tänker då på ungdomar eller rättare sagt barn som i tolv års ålder bestämmer sig för att bli bra, att bli stjärnor i sin fritids sysselsättning. Jag tänker på Björn Borg, Carola, Sebastian Larsson, Iniesta bland andra. Björn nötte på garagedörrarna i Södertälje så att grannarna tyckte det var skönt att han tog sig för att resa runt i ATP cirkusen med tennisrackets och serietidningen Buster. Han skulle bara bli bäst. Vi vet hur det gick. Carola började även hon tidigt i Adolf Fredriks musikskola med ett mål för ögonen att bli soloartist i popsång. Seb. växte upp i Eskilstuna där han var lovande junior i vardande. Han fick tillsammans med två andra åka till Arsenal i London och visa upp sig. Han övertygade dom och fick ett erbjudande att komma dit och studera i deras regi samt träna fotboll. Den fantastiska högerfoten han har i dag har kostat många, många träningstimmar med slit och svett. Han var fjorton år gammal när han gav sig i väg själv till London. Iniesta är väl i dag mest känd för att ha avgjort VM finalen i fotboll 2010 med att slå in det avgörande 1-0 målet. Han lämnade sin familj på landsbygden tolv år gammal för att ansluta sig till Barcelona. Den som lovade att hjälpa honom till rätta var den två år äldre nuvarande målvakten Victor Valdés. Vad har dessa gemensamt förutom den bestämda uppfattningen om att bli bra om inte bäst i sin profession. Jo, samtliga älskar sina föräldrar och familj. Det är denna kärlek som hjälpt dem med kraften att lyckas med vad dom företagit sig.
Hur bli det då när man kommit över tonåren och då bestämmer sig för ett destruktivt mål. Hur kan någon ens komma på tanken att åsidosätta sina föräldrar. Fast jag råkat ut för detta så har jag ingen förklaring. Konfirmerad som vi båda är så har vi fått lära oss att kristendomen är förlåtandets budskap. I bönen Fader Vår står det " förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga är".
Detta hände när mitt tredje barn föddes. Min äldste försökte dag 1 på icke besökstid få kontakt med mor och den nyfödde halvsyskonet. Men det fick han inte för personalen på avdelningen. När jag kom dit var han således redan på plats. Jag blev överraskad och samtidigt glad för hans visade intresse. Min hustru blev lika överrumplad hon över hans visade intresse.
När besökstiden var över så bjöd jag med honom till Svärmor på middag jag var bjuden till. När det där kom fram att jag först hade ringt till barnets mors mor och talat om nyheten. Blev det först alldeles tyst. Sedan sa det äldre barnet. "Varför ringde du hennes mamma först och inte mej"? Dagen efteråt så träffades vi på nytt på BB. Fast i dag skulle vi gå åt skilda håll efteråt. Det som sades då var bara så häpnadsväckande " Jag känner att jag hädanefter kommer att behandla dig som en ytlig bekant med fru och barn".
Hade han tagit så illa vid sig att jag ringde svärmor för honom? Jag ville inte tro det. Därför fick han äran att bara fram den lille till dopet. Vilket han gjorde tillsammans med sin syster. Efteråt lyckades han på bjudningen säga något till min hustrus väninnas mamma som gjorde henne så pass arg så att min fru blev förvånad. Vad han sagt vet vi inte men efter en kort tid så började han agera som han sagt på BB. Och så har det varit de senaste tjugosex åren. Jag är väl inte ens att betrakta som en ytlig bekant längre. Vad som är mellan oss är en sak men det som han har gjort med sina barn är värre.
Egenmäktigt så har han tagit ifrån dom en riktig kännedom om sina rötter. Det kan inte vara en lycklig människa som handskas med sina nära på det nedlåtande sättet under så lång tid. Jag tycker synd om honom och hela hans familj som är så illa drabbade av hans och hans dåvarande rådgivares dåliga omdöme. I hans val av mål för framtiden fanns ingen kärlek, värme och empati, enbart en önskan om självuppfyllande egoism.
Var det att jag ringde min min hustrus mamma först som är utlösaren till denna tragedi i flera akter. När han föddes så var mormor den jag först ringde till, minuterna före det jag ringde min mamma. Jag tror att alla icke självupptagna män gör likadant.
